Kravprofil för en ny partisekreterare

I fredags lämnade Lennart Sjögren uppdraget som kristdemokraternas partisekreterare. Fredag denna vecka väntas besked om efterträdare när partistyrelsen sammanträder. Så här i elfte timmen kommer här några tankar som förhoppningsvis kloka personer i partiet redan har tänkt:

1. Kristdemokraterna behöver en stark politiker med rikspolitisk lyskraft. Det borde vara en självklarhet i kravprofilen. I synnerhet för ett litet regeringsparti där partiledaren är uppbunden av vardagen som socialminister och inte kan ta ut svängarna för partiet. Av outgrundliga skäl har kristdemokraterna ett antal år valt att satsa på partisekreterare som i bästa fall kan sägas ha varit hyfsade organisatörer. Det duger inte. Det gör det inte heller att vara en godkänd kommunpolitiker. Lennart Sjögren och Urban Svensson har helt enkelt inte varit rätt personer på jobbet, vilket de naturligtvis inte själva kan lastas för. Partiet behöver en person som kan uppträda med självsäkerhet och integritet i riksmedia.

2. Fredrik Reinfeldt förändrade sitt parti tillsammans med en liten tight krets som hade en gemensam bild av vad som behövde göras och hur de ville att partiet skulle uppfattas. Vilka är Göran Hägglunds förtrogna? Och hur lyder diagnosen av partiets situation och recept för framgång? Jag vet inte. Vad värre är är jag inte säker på att partisekreteraren heller har vetat det, och varit den nödvändiga del av partiets ledarskap som han måste vara. Den person som presenteras på fredag måste stå Hägglund mycket nära och dela hans bild av partiets nuläge och framtidsmöjligheter för att det ska fungera.

3. En partisekreterare måste ha mandat och förtroende att förändra inom ramarna för partistyrelsens beslut och partiledarens vilja. I första hand gäller det naturligtvis bygget av riksorganisation och partikansli. Därför anser jag att det var feltänkt att låta Lennart Sjögren leda en större omorganisation som sin sista åtgärd innan avgången. Det binder upp efterträdaren och gör det svårare att bygga en organisation som passar henne eller honom. I förlängningen blir frågan: vilket mandat att utveckla politiken kommer en partisekreterare att ha som inte ens får förtroende att formera sitt eget lag?

4. Partisekreteraren ska vara den röda trådens väktare, säga ifrån när budskapet blir alltför spretigt eller när kommunikationen inte hänger ihop. Lanseringen av "verklighetens folk" är nog det bästa och mest hoppingivande som hänt under Hägglunds ledarskap, men det blev inte mycket mer än ett antal tal, debattartiklar och några månaders spin i riksmedia. KD hade behövt en partisekreterare som hade förmått leda arbetet vidare, från tal och utspel, till politisk konkretion på alla nivåer. Många riksdags-, kommun- och landstingspolitiker försökte men kände sig rätt ensamma.

5. "Det värst som kan hända ett parti är att ge svar på frågor som ingen ställer", har en erfaren opinionanalytiker sagt. Handen på hjärtat är nog kristdemokraterna rätt bra på att göra det. Partiet behöver snäppa upp sin omvärldsbevakning och kapacitet att följa och analysera trender och strömningar i väljarkåren - och framförallt att dra strategiska och operativa slutsatser. Allt partiets tyckande kan inte sättas i skyltfönstret, och ett parti i KD:s situation måste i första hand prioritera de väljargrupper som lättast kan lockas som väljare. En ny partisekreterare måste ha en central roll i detta byggande av ett mer tänkande, analytiskt, och därmed också tydligare kristdemokratiskt parti.

Lycka till med rekryteringen!

Geronten bryter tystnaden

På Luciadagen 2010 bestämde sig Geronten för att bryta sin tvååriga tystnad. Anledningen är en svårartad skrivklåda, men också ett behov att tycka, och förhoppningsvis påverka, efter politiken. Vid årsskiftet lämnar jag jobbet som kanslichef för kristdemokraterna i Stockholms stadshus och mitt enda kvaravarande uppdrag är som ersättare i lokalavdelningsstyrelsen i Tyresö. Därmed kommer mitt politiska engagemang att gå på sparlåga och tiden kunna läggas på familj, nytt jobb, vänner och intressen. Då och då räcker den förhoppningsvis också till ett blogginlägg om stort och smått, om himmel och jord. Men bara när jag känner för det - eller är tillräckligt glad eller upprörd.

Östbergs mästerverk växer fram

Stockholms stadshus under byggnation 1919. Invigningen var 1923.

Såg du K-Special på SvT ikväll om den fascinerande Ragnar Östberg och Stockholms stadshus? Inte? Missa i så fall inte repriserna på söndag och måndag. Klart sevärt.

På ålderns höst lär han under en promenad ha blickat mot Stadshuset och sagt: "Jag har ingen själ kvar. Den är nedlagd i det där huset." Vi som har förmånen att jobba i Stadshuset förstår vad han menade. Det är ett enastående hus och torde vara Sveriges absolut vackraste arbetsplats. I programmet berättar dottern Susanna Ramel och arkitekterna Gert Wingårdh och Thomas Sandell medverkar.

Det kommer mera...

8 miljarder kostar regeringens jobbpaket 2009. Mycket pengar men i perspektivet att Stockholms stad i veckan presenterade ett stimulanspaket på 20 miljarder kronor känns Reinfeldt-ministärens satsning blygsam. Prislappen är dock inte allt och tidsperspektiven är olika.

Regeringens åtgärder är pricksäkra och viktiga, särskilt det nygamla skatteavdraget för reparationer, om- och tillbyggnader (ROT). Skattereduktionen gör att villa-, radhus- och bostasrättsägare vågar göra nödvändiga uppfixningar av boendet och att vita och ärliga hantverkare kan ta upp kampen med svartjobbarna.

Bra var också att fordonsindustrin inte fick några särskilda livsuppehållande åtgärder. Volvo och Saab har genom ägarna Ford och GM ansvar att avveckla personal under ansvarsfulla former, i första hand genom att stimulera förtida pensionsavgångar, karriärväxlingar och avgångsvederlag. Bilar som inte är tillräckligt bra eller efterfrågade blir inte bättre eller populärare för att staten tar över ägandet eller pumpar in pengar. Att det snarare kan förvärra och fördröja nödvändig omstrukturering vittnade förre industriminister (c) Nils G Åsling om i P1 Morgon häromdagen när han dömde ut de egna 34-miljarderssatsningarna på varvsindustrin i slutet av 1970-talet.

Mitt tips är dessutom att det kommer mera från regeringen. Utan att säkert veta kan jag sätta en slant på att det kommer fler paket och även åtgärder som kommer att stimulera företagande och arbetsmarknad i bland annat Västsverige.

Förgrymmat tendentiöst SVT!

Såg du Dokument inifrån igår? Förgrymmade ungar var underrubriken och budskapet från journalisten Erik Sandberg tydligt. Skamvrån har kommit tillbaka och med den en uppfostran och pedagogik som kränker barnen. Skolminister Jan Björklund framställs som det auktoritära samhället personifierad och som en vägvisare tillbaka till tredje rikets människosyn. Barn som lär sig lyda vuxna blir i förlängningen användbara som ondskans hantlangare. "Jag gjorde bara som jag blev tillsagd". Onyanserat och tendentiöst är bara förnamnet.

Jag är ingen anhängare av skamvrår. Däremot av sunt förnuft. Barn är barn och vuxna är vuxna. Därför går det inte att förvänta sig att barn ska kunna göra samma rationella överväganden som vuxna. Har man aldrig fått höra att man ska dela med sig av leksakerna kan det vara svårt att förstå varför andra vill ha den där söta dockan eller röda brandbilen. Jag vill ju ha.

Barn behöver värme, kärlek, omtanke men också tydlighet. För att lära sig ett kritiskt tänkande måste man få hjälp att lära sig vissa grundläggande ingångsvärden. Om inte föräldrar, lärare och andra vuxna hjälper till med det blir det jämnåriga kompisar, TV och internet som formar värderingarna hos det uppväxande släktet.

Det största sveket mot barnen är att kapitulera och inte våga tala om rätt och fel. Klart det är fel att slåss eller att behandla någon sämre bara för att hon eller han har ett annat märke på täckjackan eller en annan hudfärg. Hur man lär ut detta kan givetvis variera och ställer höga krav på kreativitet och nyfikenhet. Det gäller att ta tillvara på barnens vilja att lära.

Det sämsta som vuxenvärlden kan göra är att sätta sig i ring med barnen, bolla upp en massa olika handlingsalternativ och sedan bara säga: varsågod och välj, allt är lika rätt eller fel och det beror alldeles på. För en nioåring kan det inte bli mycket annat än tilt.

Dagens skola och västvärldens uppfostringsideal har de senaste 20-30 åren präglats av just denna låt gå-mentalitet. Allt är lika bra. Barn vet lika bra som vuxna. Därför brottas svensk skola med disciplinproblem. Inte överallt, men på alltför många ställen går stöket och snacket ut över möjligheten att ta till sig kunskaper och goda värderingar.

Föräldrar får kämpa för att ta tillbaka beslutanderätten vid köksbordet och över kundvagnen i affären. Supernannys är ett uttryck för, om än inte alltid helt lyckat och ibland ganska smärtsamt, föräldrars vilja att vara föräldrar och goda förebilder för sina barn. Det är en strävan som måste uppmuntras.

Visst är det bra med TV-program som belyser barnuppfostran ur olika perspektiv. Men maken till brist på nyanser får man leta efter.

Mixed feelings för moderat dagissvängning

Med ett leende på läpparna läste jag i morse nyheten att moderaternas partistyrelse idag väntas säga ja till ett maxtak på 12 barn för förskolans småbarnsgrupper. Det är en svängning som heter duga. I två kommuner har jag själv argumenterat för betydelsen av detta och mött ett milt sagt begränsat intresse från moderaterna.

Positivt är att moderaterna verkar ha lyssnat, på föräldrar och på andra partier som länge talat om detta. För små barn spelar det faktiskt inte bara roll hur många vuxna som finns på förskolan. Antalet ansikten och personer som man möter har också betydelse för anknytning och trygghet. Å andra sidan är det faktiskt så att många förskolor som har stora barngrupper och lite utbildad personal, inte sällan enskilda förskolor, är de allra mest populära. Så något självklart samband mellan små grupper och popularitet finns inte.

När frågan häromåret var som mest aktuell hemma i Tyresö och en förskola i grannskapet hade grupper med 32 barn lärde jag mig att det inte bara är gruppstorleken som är intressant. Viktigare är hur förskolan arbetar. Det som på papperet är gigantiska grupper är det sällan i praktiken, möjligen bara vid måltider. I själva verket delar de upp sig i undergrupper som är på olika håll under större delen av dagen. 32 barn var ofta bara 8, och då är det ju en helt annan femma. Så frågan om barngrupper i förskolan är inte alldeles enkel...

Anledningen till mitt leende i morse var främst fenomenet moderata svängningar. Ett stort och lyssnande parti är i sin fulla rätt att ändra sig och det visar också på ett slags ledarskap som ofta är positivt. Men lite underhållande är det faktiskt att först följa hur moderater passionerat argumenerar emot "begränsningen av förskolornas frihet" och nu alltså läsa om hur de kommit till samma slutsats som kristdemokraterna.

Det finns ett antal andra frågor som också kan föras upp på listan över spörsmål där m som största alliansparti angett tonen och hållit tillbaka oss som vill gå längre och göra mer, för att sedan snabbt svänga. Jag säger bara miljöfrågan.... Där gick moderaterna på ett par veckor från att inte alls gilla formuleringar om klimatfrågan till att vilja vara det nya miljöpartiet.

Detta sagt med mixed feelings. Lite surt är det att först driva saker som man inte får gehör för i allianssamarbetet för att kort senare uppleva hur det största partiet gör helt om och gör det man sagt nej till, till sin egen politik. Samtidigt är det skickligt att genomgå ett sådant förvandlingsnummer som moderaterna har gjort i miljöfrågan. Politik får inte vara ett blött finger i luften, men ibland är det faktiskt bättre att kort och gott ändra sig och säga att vi hade fel än att benhårt hålla fast vid en position av stolthet och envishet.

Cameronism som väg för Alliansen

Varför går det inte bättre för Alliansen i opinionen? I dagarna firar regeringen halvtid, men det för Sverige så unika och framgångsrika samarbetskonceptet överskuggas av ett sviktande väljarstöd. Det verkar helt enkelt inte räcka att genomföra den politik som partierna gick till val på. Mer krävs än att bara bocka av i kanten. Varför?

Ett svar kan vara att Alliansen har varit så upptagen av träden att den har försummat skogen. Beslut har blivit just beslut, enskildheter och leverans - inte mer. Helheten och berättelsen om ett annat, bättre Sverige har hamnat i skymundan. Delvis säkert ett uttryck för den avideologisering som pågår inom svensk politik, delvis troligen också ett uttryck för svårigheten att både hålla och motivera en tydlig kurs när opinionsvindarna skiftar och mediadreven går. Inte blir det lättare av partitaktiska intressen och partikulturer som ofta främjar partiegoism framför det bästa för Sverige.

Det senaste numret av Time innehåller ett långt reportage om Storbritanniens näste premiärminister: David Cameron. Allt tyder på att det bara är en tidfråga innan Tory-ledaren flyttar in på 10 Downing street. Precis som sina svenska kollegor i Alliansen har han lyckats göra sitt uträknade parti "valbart". Han har slipat bort partiets kantigheter och har ett förtroende i opinionen som är skyhögt högre än Gordon Browns, men också större än det egna partiets.

Cameron är ett fenomen. Med kungligt blod i ådrorna och studier i Eton och Oxford på sitt CV framstår han ändå som medkännande och engagerad för människor på livets skuggsida. "I don´t have this deterministic view of life that you can only care about something if you directly experience it". "You can´t walk a mile in everybody´s shoes".

Så talar en politiker med självförtroende, som tror på sig själv och sina idéer och som inte tänker be om ursäkt för det. Bara det borde vara en inspiration för en borgerlighet som stundom hänger med huvudet och tycks tvivla på de egna ideérnas betydelse.

Cameron framstår som något så unikt som en pragmatisk idépolitiker. Ingen fanatiker, ingen testuggare, men ändå med en tydlig agenda och berättelse om vad han och hans parti vill uppnå. När Alliansen fastnar i arbetslinjen och gör tolkningar som i bästa fall innebär att folk ska jobba, göra rätt för sig och kunna leva på sin lön och i sina sämsta stunder reducerar människor till produktionsfaktorer, har Cameron en bredare ansats, en berättelse som borde tilltala en borgerlighet i behov av nytändning.

"Cameronismens" kärna är en politik för social rörlighet och för att laga "broken Britain". "Like all Conservatives he wants a smaller state and a disciplined approach to public finances. He also preaches a bigger role for the community, and the importance of fostering a greater sense of social resonsibility. His focus, he says, is on 'welfare, schools and families. If you want to mend broken society, these are the things you have to try to get right"

Ingen dålig agenda: mindre stat, mer samhälle, budgetdisciplin, socialt ansvarstagande, välfärd, skola och familjer. England är förvisso inte Sverige. De social skillnaderna är större där än här. Men mer än britterna har vi vant oss vid att någon annan ska ta ansvar och lösa problemen. Vi vill hellre kunna ringa till "soc" eller Försäkringskassan i stället för att ringa på hos grannen och ge en hjälpande hand.

För en del låter det kanske osannolikt, men vägen till en borgerlighet som inte bara är framgångsrik i regerings- och riksdagsbesluten utan också framstår som relevant och "mänsklig" i ordets djupaste mening, kan faktiskt gå via David Cameron och "New Tories". Ett parti som förnyat sig utan att glömma idéernas betydelse.

Give him a call, Alliansen! Tory-ledaren David Cameron. Bild från conservatives.com