söndag 14 september 2008

Cameronism som väg för Alliansen

Varför går det inte bättre för Alliansen i opinionen? I dagarna firar regeringen halvtid, men det för Sverige så unika och framgångsrika samarbetskonceptet överskuggas av ett sviktande väljarstöd. Det verkar helt enkelt inte räcka att genomföra den politik som partierna gick till val på. Mer krävs än att bara bocka av i kanten. Varför?

Ett svar kan vara att Alliansen har varit så upptagen av träden att den har försummat skogen. Beslut har blivit just beslut, enskildheter och leverans - inte mer. Helheten och berättelsen om ett annat, bättre Sverige har hamnat i skymundan. Delvis säkert ett uttryck för den avideologisering som pågår inom svensk politik, delvis troligen också ett uttryck för svårigheten att både hålla och motivera en tydlig kurs när opinionsvindarna skiftar och mediadreven går. Inte blir det lättare av partitaktiska intressen och partikulturer som ofta främjar partiegoism framför det bästa för Sverige.

Det senaste numret av Time innehåller ett långt reportage om Storbritanniens näste premiärminister: David Cameron. Allt tyder på att det bara är en tidfråga innan Tory-ledaren flyttar in på 10 Downing street. Precis som sina svenska kollegor i Alliansen har han lyckats göra sitt uträknade parti "valbart". Han har slipat bort partiets kantigheter och har ett förtroende i opinionen som är skyhögt högre än Gordon Browns, men också större än det egna partiets.

Cameron är ett fenomen. Med kungligt blod i ådrorna och studier i Eton och Oxford på sitt CV framstår han ändå som medkännande och engagerad för människor på livets skuggsida. "I don´t have this deterministic view of life that you can only care about something if you directly experience it". "You can´t walk a mile in everybody´s shoes".

Så talar en politiker med självförtroende, som tror på sig själv och sina idéer och som inte tänker be om ursäkt för det. Bara det borde vara en inspiration för en borgerlighet som stundom hänger med huvudet och tycks tvivla på de egna ideérnas betydelse.

Cameron framstår som något så unikt som en pragmatisk idépolitiker. Ingen fanatiker, ingen testuggare, men ändå med en tydlig agenda och berättelse om vad han och hans parti vill uppnå. När Alliansen fastnar i arbetslinjen och gör tolkningar som i bästa fall innebär att folk ska jobba, göra rätt för sig och kunna leva på sin lön och i sina sämsta stunder reducerar människor till produktionsfaktorer, har Cameron en bredare ansats, en berättelse som borde tilltala en borgerlighet i behov av nytändning.

"Cameronismens" kärna är en politik för social rörlighet och för att laga "broken Britain". "Like all Conservatives he wants a smaller state and a disciplined approach to public finances. He also preaches a bigger role for the community, and the importance of fostering a greater sense of social resonsibility. His focus, he says, is on 'welfare, schools and families. If you want to mend broken society, these are the things you have to try to get right"

Ingen dålig agenda: mindre stat, mer samhälle, budgetdisciplin, socialt ansvarstagande, välfärd, skola och familjer. England är förvisso inte Sverige. De social skillnaderna är större där än här. Men mer än britterna har vi vant oss vid att någon annan ska ta ansvar och lösa problemen. Vi vill hellre kunna ringa till "soc" eller Försäkringskassan i stället för att ringa på hos grannen och ge en hjälpande hand.

För en del låter det kanske osannolikt, men vägen till en borgerlighet som inte bara är framgångsrik i regerings- och riksdagsbesluten utan också framstår som relevant och "mänsklig" i ordets djupaste mening, kan faktiskt gå via David Cameron och "New Tories". Ett parti som förnyat sig utan att glömma idéernas betydelse.

Give him a call, Alliansen! Tory-ledaren David Cameron. Bild från conservatives.com



1 kommentar:

Geronten - Patric Rylander sa...

Öööh... var skriver jag om Globala gymnasiet i det här inlägget? Kan inte minnas att jag någonsin har gjort det men minns jag fell får du gärna komma med din kommentar till det inlägg det berör.