Östbergs mästerverk växer fram

Stockholms stadshus under byggnation 1919. Invigningen var 1923.

Såg du K-Special på SvT ikväll om den fascinerande Ragnar Östberg och Stockholms stadshus? Inte? Missa i så fall inte repriserna på söndag och måndag. Klart sevärt.

På ålderns höst lär han under en promenad ha blickat mot Stadshuset och sagt: "Jag har ingen själ kvar. Den är nedlagd i det där huset." Vi som har förmånen att jobba i Stadshuset förstår vad han menade. Det är ett enastående hus och torde vara Sveriges absolut vackraste arbetsplats. I programmet berättar dottern Susanna Ramel och arkitekterna Gert Wingårdh och Thomas Sandell medverkar.

Det kommer mera...

8 miljarder kostar regeringens jobbpaket 2009. Mycket pengar men i perspektivet att Stockholms stad i veckan presenterade ett stimulanspaket på 20 miljarder kronor känns Reinfeldt-ministärens satsning blygsam. Prislappen är dock inte allt och tidsperspektiven är olika.

Regeringens åtgärder är pricksäkra och viktiga, särskilt det nygamla skatteavdraget för reparationer, om- och tillbyggnader (ROT). Skattereduktionen gör att villa-, radhus- och bostasrättsägare vågar göra nödvändiga uppfixningar av boendet och att vita och ärliga hantverkare kan ta upp kampen med svartjobbarna.

Bra var också att fordonsindustrin inte fick några särskilda livsuppehållande åtgärder. Volvo och Saab har genom ägarna Ford och GM ansvar att avveckla personal under ansvarsfulla former, i första hand genom att stimulera förtida pensionsavgångar, karriärväxlingar och avgångsvederlag. Bilar som inte är tillräckligt bra eller efterfrågade blir inte bättre eller populärare för att staten tar över ägandet eller pumpar in pengar. Att det snarare kan förvärra och fördröja nödvändig omstrukturering vittnade förre industriminister (c) Nils G Åsling om i P1 Morgon häromdagen när han dömde ut de egna 34-miljarderssatsningarna på varvsindustrin i slutet av 1970-talet.

Mitt tips är dessutom att det kommer mera från regeringen. Utan att säkert veta kan jag sätta en slant på att det kommer fler paket och även åtgärder som kommer att stimulera företagande och arbetsmarknad i bland annat Västsverige.

Förgrymmat tendentiöst SVT!

Såg du Dokument inifrån igår? Förgrymmade ungar var underrubriken och budskapet från journalisten Erik Sandberg tydligt. Skamvrån har kommit tillbaka och med den en uppfostran och pedagogik som kränker barnen. Skolminister Jan Björklund framställs som det auktoritära samhället personifierad och som en vägvisare tillbaka till tredje rikets människosyn. Barn som lär sig lyda vuxna blir i förlängningen användbara som ondskans hantlangare. "Jag gjorde bara som jag blev tillsagd". Onyanserat och tendentiöst är bara förnamnet.

Jag är ingen anhängare av skamvrår. Däremot av sunt förnuft. Barn är barn och vuxna är vuxna. Därför går det inte att förvänta sig att barn ska kunna göra samma rationella överväganden som vuxna. Har man aldrig fått höra att man ska dela med sig av leksakerna kan det vara svårt att förstå varför andra vill ha den där söta dockan eller röda brandbilen. Jag vill ju ha.

Barn behöver värme, kärlek, omtanke men också tydlighet. För att lära sig ett kritiskt tänkande måste man få hjälp att lära sig vissa grundläggande ingångsvärden. Om inte föräldrar, lärare och andra vuxna hjälper till med det blir det jämnåriga kompisar, TV och internet som formar värderingarna hos det uppväxande släktet.

Det största sveket mot barnen är att kapitulera och inte våga tala om rätt och fel. Klart det är fel att slåss eller att behandla någon sämre bara för att hon eller han har ett annat märke på täckjackan eller en annan hudfärg. Hur man lär ut detta kan givetvis variera och ställer höga krav på kreativitet och nyfikenhet. Det gäller att ta tillvara på barnens vilja att lära.

Det sämsta som vuxenvärlden kan göra är att sätta sig i ring med barnen, bolla upp en massa olika handlingsalternativ och sedan bara säga: varsågod och välj, allt är lika rätt eller fel och det beror alldeles på. För en nioåring kan det inte bli mycket annat än tilt.

Dagens skola och västvärldens uppfostringsideal har de senaste 20-30 åren präglats av just denna låt gå-mentalitet. Allt är lika bra. Barn vet lika bra som vuxna. Därför brottas svensk skola med disciplinproblem. Inte överallt, men på alltför många ställen går stöket och snacket ut över möjligheten att ta till sig kunskaper och goda värderingar.

Föräldrar får kämpa för att ta tillbaka beslutanderätten vid köksbordet och över kundvagnen i affären. Supernannys är ett uttryck för, om än inte alltid helt lyckat och ibland ganska smärtsamt, föräldrars vilja att vara föräldrar och goda förebilder för sina barn. Det är en strävan som måste uppmuntras.

Visst är det bra med TV-program som belyser barnuppfostran ur olika perspektiv. Men maken till brist på nyanser får man leta efter.

Mixed feelings för moderat dagissvängning

Med ett leende på läpparna läste jag i morse nyheten att moderaternas partistyrelse idag väntas säga ja till ett maxtak på 12 barn för förskolans småbarnsgrupper. Det är en svängning som heter duga. I två kommuner har jag själv argumenterat för betydelsen av detta och mött ett milt sagt begränsat intresse från moderaterna.

Positivt är att moderaterna verkar ha lyssnat, på föräldrar och på andra partier som länge talat om detta. För små barn spelar det faktiskt inte bara roll hur många vuxna som finns på förskolan. Antalet ansikten och personer som man möter har också betydelse för anknytning och trygghet. Å andra sidan är det faktiskt så att många förskolor som har stora barngrupper och lite utbildad personal, inte sällan enskilda förskolor, är de allra mest populära. Så något självklart samband mellan små grupper och popularitet finns inte.

När frågan häromåret var som mest aktuell hemma i Tyresö och en förskola i grannskapet hade grupper med 32 barn lärde jag mig att det inte bara är gruppstorleken som är intressant. Viktigare är hur förskolan arbetar. Det som på papperet är gigantiska grupper är det sällan i praktiken, möjligen bara vid måltider. I själva verket delar de upp sig i undergrupper som är på olika håll under större delen av dagen. 32 barn var ofta bara 8, och då är det ju en helt annan femma. Så frågan om barngrupper i förskolan är inte alldeles enkel...

Anledningen till mitt leende i morse var främst fenomenet moderata svängningar. Ett stort och lyssnande parti är i sin fulla rätt att ändra sig och det visar också på ett slags ledarskap som ofta är positivt. Men lite underhållande är det faktiskt att först följa hur moderater passionerat argumenerar emot "begränsningen av förskolornas frihet" och nu alltså läsa om hur de kommit till samma slutsats som kristdemokraterna.

Det finns ett antal andra frågor som också kan föras upp på listan över spörsmål där m som största alliansparti angett tonen och hållit tillbaka oss som vill gå längre och göra mer, för att sedan snabbt svänga. Jag säger bara miljöfrågan.... Där gick moderaterna på ett par veckor från att inte alls gilla formuleringar om klimatfrågan till att vilja vara det nya miljöpartiet.

Detta sagt med mixed feelings. Lite surt är det att först driva saker som man inte får gehör för i allianssamarbetet för att kort senare uppleva hur det största partiet gör helt om och gör det man sagt nej till, till sin egen politik. Samtidigt är det skickligt att genomgå ett sådant förvandlingsnummer som moderaterna har gjort i miljöfrågan. Politik får inte vara ett blött finger i luften, men ibland är det faktiskt bättre att kort och gott ändra sig och säga att vi hade fel än att benhårt hålla fast vid en position av stolthet och envishet.

Cameronism som väg för Alliansen

Varför går det inte bättre för Alliansen i opinionen? I dagarna firar regeringen halvtid, men det för Sverige så unika och framgångsrika samarbetskonceptet överskuggas av ett sviktande väljarstöd. Det verkar helt enkelt inte räcka att genomföra den politik som partierna gick till val på. Mer krävs än att bara bocka av i kanten. Varför?

Ett svar kan vara att Alliansen har varit så upptagen av träden att den har försummat skogen. Beslut har blivit just beslut, enskildheter och leverans - inte mer. Helheten och berättelsen om ett annat, bättre Sverige har hamnat i skymundan. Delvis säkert ett uttryck för den avideologisering som pågår inom svensk politik, delvis troligen också ett uttryck för svårigheten att både hålla och motivera en tydlig kurs när opinionsvindarna skiftar och mediadreven går. Inte blir det lättare av partitaktiska intressen och partikulturer som ofta främjar partiegoism framför det bästa för Sverige.

Det senaste numret av Time innehåller ett långt reportage om Storbritanniens näste premiärminister: David Cameron. Allt tyder på att det bara är en tidfråga innan Tory-ledaren flyttar in på 10 Downing street. Precis som sina svenska kollegor i Alliansen har han lyckats göra sitt uträknade parti "valbart". Han har slipat bort partiets kantigheter och har ett förtroende i opinionen som är skyhögt högre än Gordon Browns, men också större än det egna partiets.

Cameron är ett fenomen. Med kungligt blod i ådrorna och studier i Eton och Oxford på sitt CV framstår han ändå som medkännande och engagerad för människor på livets skuggsida. "I don´t have this deterministic view of life that you can only care about something if you directly experience it". "You can´t walk a mile in everybody´s shoes".

Så talar en politiker med självförtroende, som tror på sig själv och sina idéer och som inte tänker be om ursäkt för det. Bara det borde vara en inspiration för en borgerlighet som stundom hänger med huvudet och tycks tvivla på de egna ideérnas betydelse.

Cameron framstår som något så unikt som en pragmatisk idépolitiker. Ingen fanatiker, ingen testuggare, men ändå med en tydlig agenda och berättelse om vad han och hans parti vill uppnå. När Alliansen fastnar i arbetslinjen och gör tolkningar som i bästa fall innebär att folk ska jobba, göra rätt för sig och kunna leva på sin lön och i sina sämsta stunder reducerar människor till produktionsfaktorer, har Cameron en bredare ansats, en berättelse som borde tilltala en borgerlighet i behov av nytändning.

"Cameronismens" kärna är en politik för social rörlighet och för att laga "broken Britain". "Like all Conservatives he wants a smaller state and a disciplined approach to public finances. He also preaches a bigger role for the community, and the importance of fostering a greater sense of social resonsibility. His focus, he says, is on 'welfare, schools and families. If you want to mend broken society, these are the things you have to try to get right"

Ingen dålig agenda: mindre stat, mer samhälle, budgetdisciplin, socialt ansvarstagande, välfärd, skola och familjer. England är förvisso inte Sverige. De social skillnaderna är större där än här. Men mer än britterna har vi vant oss vid att någon annan ska ta ansvar och lösa problemen. Vi vill hellre kunna ringa till "soc" eller Försäkringskassan i stället för att ringa på hos grannen och ge en hjälpande hand.

För en del låter det kanske osannolikt, men vägen till en borgerlighet som inte bara är framgångsrik i regerings- och riksdagsbesluten utan också framstår som relevant och "mänsklig" i ordets djupaste mening, kan faktiskt gå via David Cameron och "New Tories". Ett parti som förnyat sig utan att glömma idéernas betydelse.

Give him a call, Alliansen! Tory-ledaren David Cameron. Bild från conservatives.com

Engelska pärlor

Sommarens Englandssemester blev ingenting annat än en succé. Rakel och jag är överens, till och med barnen gillade det röda huset med hundarna där vi bodde, mitt på landsbygden där och när England kanske är som allra vackrast. Vädret var typiskt nog lite si och så. Statistiken talar inte om Thames Valley som någon svårt regndrabbad del av landet, och våra värdar rodnade nästan över att de några dagar inte hade något annat att bjuda på än just det väder som många förväntar sig möta i England.Bilden är tagen från den väg som leder fram till Old Callow Down Farm i Bledlow Ridge där vi bodde.

Faktum är att nästan allt vi såg var vackert: landskapet, byarna, parkerna, slotten. Det var nära mellan det mesta. Barnvänligheten var vi lite frågande inför innan vi reste. Men ingenstans blev det problem, inte ens när Agnes och Edvin började bråka om chipsen på en pub, eller när dottern blev upprörd över att mamma tog hennes fish and chips. Där fanns en mängd olika barnaktiviteter ofta med djur och lekparker i skön förening. Tyvärr gjorde vädret att vi inte hann med så mycket som vi önskat.

Till frukostarna kunde jag inte låta bli att ta ut svängarna med bacon, stekta ägg, tomater, champinjoner, till och med baked beans några gånger. Engelskt bacon är tjockare och mindre fett än det svenska, lustigt med tanke på den fettnoja som vi har. Toasterna är krispigare, antagligen beroende på en lång och lyckad evolution bland bröd- och brödrostfabrikanterna.

Att semestra där man kan göra sig förstådd är inte helt fel. Det engelska kynnet är dessutom mycket tilltalade för en ”geront” som jag. Artigt, vänligt, gästfritt, men också lite reserverat och gammaldags. Allt behöver inte förändras bara för att andra och tidsandan tycker det. Allt gammalt är inte dåligt och allt nytt är inte bra bara för att det är nytt. Dessutom är det alltid nära till en pub som serverar ljuvlig bitter eller ett ställe där man kan få cream tea.

Här kommer några tips och pärlor för den som vill följa vårt exempel:

Morden i Midsomer – anledningen till att vi hamnade just i Buckinghamshire, på gränsen till Oxfordshire. Där är de flesta avsnitten inspelade.

Visit Buckinghamshire - utmärkt vägledning till nämnda grevskap.

Old Callow Down Farm - i närheten av Bledlow Ridge, där Nancy och Christoffer Gee gjorde allt för att vi skulle trivas i vår Stable Cottage, ett självhushåll med alla faciliteter som en barnfamilj behöver. Gården är från 1500-talet. Gården förekommer faktiskt i ett Midsomer-avsnitt som på engelska heter Death and dust. Det är gården där damen bor som har lamor och skjuter råttor. Kolla länken för bilder på gården.

Bledlow - grannby till Bledlow ridge, med den välkända puben The Lions of Bledlow (där våra barn bråkade om chipsen, se ovan). Lokalkändisen heter Lord Carrington och har varit minister flera gånger, bland annat under Margaret Thatcher. Carrington gjorde också försök att medla i Jugolsavien-konflikten i början av 90-talet. I Bledlow finns förutom puben en kyrka och en trädgård som är värd ett besök.

Besök på vattenhålet The Lions of Bledlow. Christer Johansson, min svåger, är som synes uppskattad.

Princes Risborough - närmaste lite större samhälle, rätt gemytligt. Här fanns nödvändigheter som stormarknad och katolsk kyrka. Borgmästaren efterlyser dock en kebabvagn eftersom de stackars ungdomarna i nuläget måste åka till Thame om de vill uppleva denna gastronomiska delikatess... :) Klickar du på länken ser du utsikten från Whiteleaf cross, en utsiktsplats med vidunderlig utsikt.

Marlow - stad vid Themsen som måste besökas. Trivsam strandpromenad där de flitigar rodarna kan betraktas. Tyvärr var sconsen slut på The Burgers men teet var ändå värt ett besök. Här bryggs också den bästa bitter jag smakade under resan, Rebellion.

Vy över Thamsen från Marlowsidan.

Haddenham - liten by mest känd som hem för de tydligen välkända Aylesbury ducks. Ankorna gillade våra fingrar, särskilt när vi höll i bröd eller sausage rolls. Gällde att passa sig. Dammen framför kyrkan ger byn en väldigt pittoresk karaktär.

Hambleden - en av de absoluta favoriterna som besöktes mer än en gång. Stag and Huntsman heter puben som har god mat och serverar Rebellion. Byn är flitigt förekommande i filmer och serier som bland annat miss Marple och Morden i Midsomer. Jag förstår varför.

Tyvärr lite mycket bilar, men Stag and Huntsmans skylt syns i slutet av gatan.

Oxford - behöver kanske inte så mycket kommentarer. Klassisk akademisk pärla. Blev en heldagsutflykt hit, men staden känns långtifrån uttömd. Vi gick i Inspector Morses fotspår genom en stadsvandring med honom som tema. Nära att köpa en tweedkavaj, men priset fick mig till sist att banga. Däremot inköptes en oljerock till rabaterat pris, 50 pund. Ett fynd.

Henley on Thames - kändes som lite av Thames Valleys Båstad. Lite mer "upper class", lite dyrare, lite flashigare och glassigare, men väldigt charmigt. Också beläget vid den stora floden. Känd för sin Royal regatta som arrangeras varje år och som vi precis missade.

Finns mycket mer att skriva och säga om Chesham, Amersham, Thame, Long Crendon, Chearsley, Dinton, Turville, Hughenden manor (the home of Benjamin Disraeli, legendarisk premiärminister och socialkonservativ tänkare), Blenheim palace (där Churchill föddes) och St Albans och om de olika barnvänliga aktiviteter som fanns. Släng över ett mejl om du vill veta mer. England och Thames Valley är definitivt värt ett besök.

"Suckarnas bro" i Oxford.

Vårdnadsbidraget ger möjligheter

Vårdnadsbidraget på väg att floppa, skriver Dagens Nyheter idag. Tidningen har pratat med sju av Stockholms 14 stadsdelsförvaltningar och kommit fram till att "bara" 75 familjer har ansökt om bidraget. För mig var det inte ett helt oväntat journalistiskt knäck så här i sommatorkan.

Beslutet i Stadshuset fattades för ungefär sex veckor sedan och informationen har knappt haft en chans att nå ut till föräldrarna. De som redan nappat torde ha varit de allra mest intresserade och engagerade. Situationen var likartad med de hushållsnära tjänsterna. Det tog ett tag innan det verkliga intresset slog igenom i statistiken. En någorlunda rättvisande utvärdering kan därför först göras fram emot nyår.

Vårdnadsbidraget är en av mandatperiodens kanske viktigaste valfrihets- och rättvisreformer. Antalet intresserade är egentligen inte så viktigt. Avgörande är i stället att det ger ännu en möjlighet för föräldrar att få ihop livspusslet. För en del som vill ha mer tid med barnen är det ett viktigt alternativ. Med tanke på att varje förskoleplats subventioneras med ungefär 100 000 kronor per barn och år är det inte för mycket begärt att det finns något för de föräldrar som väljer andra alternativ.

Men handen på hjärtat: jag tror inte heller att vi kommer att få se en masstängning av förskolor för att föräldrar väljer vårdnadsbidraget. Och det är väl för övrigt något som borde glädja även bidragets motståndare. Farhågorna om en urholkad barnomsorg är överdrivna. De flesta är mycket nöjda med förskolan, och med det samhällsklimat som är i Sverige och de ersättningssystem som byggts upp under årtionden, är det inte konstigt att det tar tid att omvärdera och vidga vyerna. Men för en del är vårdnadsbidrag en möjlighet och det bör beslutsfattarna respektera.

Undersökning efter undersökning, och även dagens DN-artikel, visar att föräldrar tycker att bidraget är en bra idé. Därför är det bara att beklaga att regeringen inför vårdnadsbidraget med armbågen. Det är uppenbart att kristdemokraterna varit ganska ensamma om att stå på föräldrarnas sida i det här fallet.

Vårdnadsbidraget borde givetvis ha varit högre än 3000 skattefria kronor per barn och månad (heltid). För mig är det också en gåta hur den skrivning i alliansöverenskomelsen från sommaren 2006 som talar om vårdnadsbidrag för barn 1-3 år har kunnat tolkas som att det ska upphöra den dag barnet fyller tre.

Tänk om jag som arbetsgivare med anställda som har beviljad semester veckorna 28-31 skulle kräva att de inställer sig på jobbet måndag vecka 31? 28-31 innebär att måndag vecka 32 är första arbetsdagen. På samma sätt innebär 1-3 att vårdnadsbidraget ska upphöra när barnet fyller fyra år. Någon har blivit blåst, och tyvärr är det inte finansminister Anders Borg.

Varför kan förresten inte vårdnadsbidraget gälla 1-5 år, alltså till en dag barnet börjar i förskoleklass? Och varför ett kommunalt vårdndsbidrag? Jag är för kommunalt självstyre, men det här är en reform fullt jämför bar med förskolegarantin etc och borde därför gälla lika över hela landet. Har du oturen att bo i en s-kommun ska du ändå ha samma möjlighet att ge ditt barn den omsorg som passar bäst efter era förutsättningar.

Syskonen Agnes och Edvin Rylander glassar lös under sommarens semester i Oxford, England

Flagga svenskt - inte med regnbågen

I går inleddes Europride i Stockholm. I år är det inte bara det svenska HBT-folket som festar och konfererar. För andra gången står Stockholm värd för hela Europas bögar, flator och transpersoner. Säkert väldigt kul för många och onekligen ett arrangemang som drar turister till Stockholm. Men för oss som inte delar HBT-rörelsens agenda, men som ändå självklart tycker att alla människor har ett unikt och lika värde och inte ska diskrimineras, finns vissa inslag som är väl magstarka.

I år är ett sådant att alla SL-bussar pryds med regnbågsflaggan, HBT-rörelsens symbol. Varje skattesubventionerad bussresa har alltså blivit något av en manifestation för HBT-rörelsen. Är det verkligen okej? Låt vara att många svenskar tycker som RFSL med flera, men i konsekvensens namn borde det i så fall inte också vara möjligt för Amnesty eller Naturskyddsföreningen att få sina flaggor exponerade på bussarna? Och varför är det bara åsikter som delas av majoriteter?

Vi katoliker har massor med festdagar när vi gärna skulle se den påvliga flaggan pryda Stockholms bussar. Eller när partier, åtminstone större sådana, har sina arrangemang i Stockholm? Varför inte s-flaggor över hela staden när sossarna har kongress i huvudstaden? Med tanke på hur många miljoner som de internationella kryssningsbåtarna drar in till Stockholms besöksnäring skulle det kanske inte vara så dumt att flagga med diverse rederiers flaggor när båtarna lägger till här i stan.

Min uppfattning är att offentliga, och skattefinansierade flaggstänger och liknande så långt som möjligt ska hållas fria från politiska, kommersiella och religiösa (sär)intressen. Ska det flaggas räcker det utmärkt med en svensk flagga. Någon extremt känslig kan nog säkert uppbringa en viss kränkthet av det också, men det är en samlande symbol för alla som mer eller mindre fast har sina bopålar neslagna i den svenska myllan. EU-flaggan och möjligen också FN:s är givetvis också okej, samt i Stockholms fall St Erik.

"Var inte rädd att säga vad som är rätt och fel"

10 dagar är inte mycket, jag hade önskat att det hade blivit många fler i England men det kommer fler somrar och semestrar. Nedslagen i nyhetsflödet blir kanske inte helt representativa under en semestertripp men det var påtagligt hur det mesta av rapporteringen hade en kritisk ton mot regeringen medan tories framställdes i mer positiv dager, möjligen med undantag för att Boris Johnson redan har förlorat en av sina vice borgmästare i London. Och det var mer än det vanliga mediala regeringsgnället och dunket i oppositionsryggen som brukar höra till...

Tories ligger helt enkelt i vinnarhålet, men inte genom att vara mindre ideologiska och mer lika sina motståndare. Personligt ansvar, familj, värderingar och annat som det talas med alldeles för små bokstäver om i den svenska debatten, trots att det borde finnas goda förutsättningar för ett positivt gensvar, är några av hörnpelarna för tories framgång.

Elise Claessons krönika i dagens Svenskan rekommenderas varmt. Liksom en artikel från The Guardian häromveckan.

Tyvärr svårt att säga att Claesson har helt fel när hon skriver att borgerligheten har beröringsskräck för sin egen värdegrund.

Kommunal-Bussarbetsgivarna 0-1

Kampen om opinionen är kanske det viktigaste för att gå segrande ur en konflikt. När Kommunal förra året blåste till strid och drev på för högre löner inom bland annat äldreomsorgen var det många som stod på fackets sida.

Inför busstrejken i morgon ser det annorlunda ut. Att så totalt och okänsligt lamslå stora delar av Stockholms län är ingenting annat än att skjuta sig själv i foten. Den som vill ha opinionen på sin sida för att öka trycket på arbetsgivaren börjar inte med att helt klippa banden mellan bland annat Tyresö, Värmdö, Norrtälje och Stockholm.

Stackars busschaufförerna som har ett fack som inte bättre förstår grundläggande konfliktpsykologi. Kommunal-Bussarbetsgivarna 0-1!

Bulor ger huvudvärk för pendlare - och för Arbetsmiljöverket

I dag kom Arbetsmiljöverkets bidrag till kaoset för oss som pendlar till stan från de södra kranskommunerna. Trafiken på direktbussarna 812, 813 och 815C från Tyresö till Centralen/Vattugatan skyddsstoppas tills vidare. Anledning? De stygga vägbulor som byggts med anledning av byggnationerna i Södertunneln och den nödvändiga sänkningen av hastigheten. Busschaufförerna kan få ryggskador. Det är så att man tar sig för pannan, givetvis under förutsättning att jag inte är alldeles felunderrättad om anledning till den indragna trafiken.

Alltså: var finns proportionerna? Trafiken på de tre busslinjerna går in till stan i högtrafik på morgonen och ut från stan några timmar på eftermiddagen/kvällen. Med sommartidtabellen har turtätheten minskat. Det borde gissningsvis innebära att en chaufför max hinner passera bulorna fem,sex gånger per arbetspass, och det dessutom till den enorma hastigheten av 30 km/h. Någon med överkänslig rygg kanske kan bli lidande, men jag har svårt att tro att det skulle göra en hel yrkeskår invalidiserad.

Nu får tusentals söderpendlare ännu rörigare att ta sig till jobbet och soppan på Gullmarsplan blir ännu värre. Detta på grund av ett överkänsligt statligt verk, antagligen triggat av ett ännu överkänsligare fack.

Proportioner som sagt. Samma verk har stoppat den hämtning av sopsäckar (på 20-30 kilo?) i vissa radhusområden som företrädesvis utförs av välbyggda manliga sanitetstekniker. Men när skyddsstoppades exempelvis det kvinnliga slitet inom vården? Där kan det snarare röra sig om 60-100 kilo... Men det är skillnad på folk och folk.

Långbrodal reunion

Efter 27 år var det härom helgen äntligen dags att återse de gamla klasskompisarna från Långbrodal där jag gick större delen av grundskolan. Platsen för vår reunion blev passande nog Långbro värdshus. När man vant ögonen vid några extra kilon och rynkor var de flesta sig otroligt lika. Några såg inte ut att ha blivit en dag äldre, medan andra såg bättre ut än då det begav sig.

En insikt var att jag har ett konstigt minne. Sånt som jag borde minnas var som bortblåst, medan annat mindre viktigt var som om det hade hänt igår. Tyvärr visade sig kamraterna ha det bättre ställt med minnet. Jag blev påmind om att tjejerna tyckte att klassens killar var skolans barnsligaste och att våra tubsockar ofta hade svårt att sitta på plats.

Mest pinsamt var påminnelsen om när jag och en kompis var intresserade av samma tjej och gemensamt frågade chans på henne via en lapp i ett kuvert - som för säkerhets skull hade sockrats med godis och pengar. Hur det gick? Ja, jag gifte mig ju inte förrän 2002... och inte med henne.

I höst gör vi ett nytt försök och då blir vi förhoppningsvis ännu fler.

Från vänster: Peter Blomgren, Sebastian Swales, Magnus Nilsson, Gabriella Ailinpieti, Fredrik Ulgemo, Anna Petrén Lantz, Patric Rylander, Karin Wänfelt, Björn Brenick, Ulrika Waltrén. Främre raden från vänster: Malin Åman, Marita Johansson, Malin Forsberg, Susanne Broström. Stefano Jaconelli var också med men fastnade av någon anledning inte på bilden.

Miljön får inte bli en överideologi

Miljönfrågan är viktig. Men är den verkligen viktigast? Jag kan inte låta bli att ställa frågan efter en snabb genombläddring av det förslag till "miljöpolitik för en globaliserad värld" som en arbetsgrupp inom kristdemokraterna presenterade i går. Mycket på de 97 sidorna är bra och klokt, men som alltför ofta när miljöfrågan kommer på tal inom kristdemokraterna tycker jag att det ser ut att finnas en aningen bristande medvetenhet om att människan inte lever allenast av partikelfri luft och gröna skogar.

Det är klart att det går att fortsätta höja bensinskatten om man till varje pris vill ha bort bilarna. Men vad blir konsekvensen för småbarnsföräldrar som försöker få livspusslet att gå ihop eller för glesbygdsbor som inte bara behöver bilen för att komma till jobbet? Visst kan man också säga nej till Förbifart Stockholm (som det bara snuddas vid i rapporten men som en majoritet av miljögruppens medlemmar är emot) ur ett kortsiktigt miljöperspektiv, och strunta i att en enig region anser att det är en av de absolut viktigaste satsningarna för tillväxten i Stockholmsområdet. Att de bilar som trafikerar förbifarten kommer att drivas med annat än fossila bränslen verkar inte heller göra de riktigt inbitna motståndarna mer positiva.

För mig kan aldrig bilen i sig vara problemet. Det är utsläppen vi ska bekämpa, inte redskapet för transporter och mänskliga möten. För mig är det ärligt talat inte heller särskilt kristdemokratiskt att göra miljön till en överideologi.

Människan är utgångspunkten för den kristdemokratiska ideologin, inte enbart eller ens i första hand hennes livsmiljö. Den är viktig men det är många andra frågor också för att man ska kunna leva ett "människovärdigt" liv. Att ha ett jobb (som är resultatet av tillväxt) och få ihop livspusslet (med bland annat bilen) är faktiskt inte mindre viktigt än miljön. Det är lika viktigt.

Utmaningen ligger i att bygga en politik som erkänner vardagens realiteter och kompromisser. Då måste det bli miljö och tillväxt, miljö och fungerande transporter. Ibland kanske miljön får väga lite tyngre, andra gånger måste den stå tillbaka en aning för andra mänskliga värden. Annars hamnar kristdemokraterna i miljöpartifällan och kommer att få svårt att locka borgerliga väljare som står med fötterna på jorden.

Jag ser med spänning fram emot sommarens kd-ting och hur den framtida miljöpolitiken kommer att se ut. Jag hoppas verkligen att den blir borgerlig, men framförallt människotillvänd...

Reflektion och manifestation på nationaldagen

Nationaldagen till ära bläddrade jag i en av mina klippärmar och hittade en krönika som jag skrev i Kristdemokraten för två år sedan. Här kommer några valda delar, om man nu får vara så "osvensk" att citera sig själv...

Det året begränsades sig familjens firande till Bollmoratorg där jag nästan ville be om ursäkt för att jag uppskattade folkdans och folkmusik. Då kändes det inte helt politisk korrekt.

"Nationaldagsmyntet har flera sidor. Givetvis är det osannolikt att det är först i år (fel av mig, det var faktiskt 2005 inte 2006 som jag visst trodde då) som 6 juni har blivit en helgdag. Det är också märkligt att man ska behöva be om ursäkt för 'svenska' inslag i firandet. Det är ju ändå Sveriges dag. Å andra sidan är det här med nation och fosterland inte alldeles enkelt. Historien är full av exempel på överdriven nationalism. Och vad är egentligen svenskhet? Något uttömande svar går inte att ge. Innebörden har förändrats genom tiderna. Det som är svenskt idag är inte detsamma som var det för 500 år sedan. Svenskhet är inte statiskt. Den förändras av impulser som ofta är importerade.

Men ändå: just den unika mix som uppstår när strömningar och mentaliteter möts på svensk mark kan man kanske trots alt kalla 'svenskt'. Importerade kåldolmar med 'infödda' svenska lingon är riktig svensk husmanskost. Ta en semesterresa utomlands och du upptäcker säkert mer 'svenska' drag och attityder hos dig själv än vad du trodde. Eller fråga de många nya svenskar som försöker att förstå sitt nya land. Bara för att det är svårt att sätta fingret på svenskheten är inte detsamma som att den inte finns.

Nationaldagar ger tillfälle till relektion, men också för manifestation. Precis som i familjen behöver vi tillfällen när vi lägger vardagen åt sidan. När vi glömmer större och mindre konflikter och i stället firar att vi har och behöver varandra. Den 6 juni är en påminnels om att ingen människa är en ö och att identitet och tillhörighet är viktiga delar av att vara människa.

Därför duckar inte ett riktigt nationaldagsfirande för det som är svenskt just nu, men är inte heller främmande för nya impulser. Det är ett firande som är inkluderande, inte exkluderande, och som hjälper oss att se det som förenar över åsiktsgränser och etnicitet".

Blågul fest i stan

Sol och kalas i Kungsan bidrog till att göra årets nationaldagsfirande till den verkliga fest som det bör vara. Nästan så att vi kan mäta oss med Norges syttende maj, särskilt i år när den norska högtidsdagen var rätt regning, åtminstone här i Sverige.

I år släpade jag i väg familjen redan halv nio på morgonen för att hinna till Slottsbacken klockan 10 där kungen och drottningen invigde öppet slott. Agnes blev förtvivlad när hon förstod att kungen had så bråttom vidare att hon inte skulle hinna visa honom sina sandaler.

Efter en titt i livrustkammaren där Agnes provade drottningens krona bar det iväg till mat och öl i Kungsan. Festligt värre. Några hundra kronor senare bar det av till Skansen med spårvagn. Tyvärr orkade vi inte hålla ut till det TV-sända firandet på kvällen, men sälar, björnar och den nyöppnade lekparken (Päronparken) var inte så dumt det heller.

Mer om Sverige och nationaldagen i nästa inlägg.

Samhället börjar med passioner - inte med jämställdhetskartor

Dagens "boktips" hämtar jag från Svenskans ofta läsvärda ledarsida. Den här gången är det krönikören Elise Claesson som slår huvudet på spiken när hon ger perspektiv på bland annat arbetslinjen och kärnfamiljens påstådda död. God läsning!

I sommar blir det England...

Efter en första arbetsvecka med svårigheter att vända tillbaka dygnsrytmen, vårkampanjande och möten för att uppdatera mig om allt som hänt under tiden jag varit borta, är det nu klart: i sommar blir det England.

Efter mycket funderande och väntande på att det skulle lösa sig för Rakel med nytt jobb (och det har det gjort) tar vi Ryanair till Stansted hyr bil och en liten stuga där England är som vackrast, i västra Buckinghamshire (nära Bledlow och Chinnor) strax nordväst om London. Bara några ynka mil från Oxford och Aylesbury.

Att vi hamnade just där skyller vi på Morden i Midsomer som utspelar sig där i trakterna. Får bara hoppas att de är lite mindre mordiska nu i sommar :)

Bilden visar stugan, Stable Cottage, där vi ska bo i sommar.

Kommunal applåderar orättvis familjepolitik

Förskola är viktigare än vårdnadsbidrag för svenska folket. Den slutsatsen drar fackförbundet Kommunal som låtit Novus Opinion fråga 1000 svenskar: "Tycker du att en kommun ska välja att införa ett vårdnadsbidrag även om kostnaden för det innebär att kvaliteten i förskolan måste försämras?"

Som man frågar får man svar, brukar det inte sällan sägas i opinionssammanhang - och det gäller sannerligen i det här fallet. Kommunals frågeställningen är ungefär lika begåvad som om man skulle låta respondenterna ta ställning till "Tycker du att en familj ska välja förskola även om det är negativt för familjelivet och innebär att barnen mera sällan får träffa sina föräldrar?" Svaren är i båda fallen ganska givna.

Verkligheten är inte så svart-vit som Kommunal vill ge intryck av. Valet gäller inte förskola eller vårdnadsbidrag, kvalitet eller förfall, arbete eller "hemmafruar". Ingen vill att vårdnadsbidraget ska gå ut över förskolans kvalitet, tvärtom ska satsningar förskolan genomföras samtidigt som föräldrarna får möjlighet till lite mer tid för barnen genom vårdnadsbidrag för den som vill det. Det är faktiskt möjligt att göra både och...

För alla passar inte vårdnadsbidrag och då slipper man givetvis. Men hur är det med förskola? Slipper man det? Hur stora möjligheter har de familjer hittills haft som föredragit andra lösningar på barnomsorgen?

Jag ska erkänna att jag tycker att vårdnadsbidraget kunde ha varit både högre och omfattat äldre barn än ett till tvååringar. Jag tycker också att medborgare i alla svenska kommuner borde ha fått erbjudandet. Nu kommer det nästan bara bli alliansledda kommuner som inför bidraget, trots att det är en viktig valfrihetsreform.

Men trots sina brister är regeringens modell för vårdnadsbidrag ett stort och viktigt steg i rätt riktning. Ett steg bort från den ensidiga och likriktande familjepolitik som socialdemokraterna drivit i decennier - och som applåderas av Kommunal.

Festlig familjedag i Kungsan

Idag firades FN:s familjedag traditionsenligt i Kungsträdgården. Trots regnet var det många mammor, pappor och framförallt juniorer som tog chansen att åka karusell, hoppa hoppborg och spela bordshockey. Kristdemokraterna var naturligtvis på plats. Partiets ballonger var en given hit.

Agnes och Edvin tyckte bäst om karusellen. Edvin blev otröstlig när den andra och sista rundan var slut. Pappa föredrog lantchipsen som var gratis...

Ursäkt räcker inte för kistkrossning

Förra veckan visade SVT:s Uppdrag Granskning hur kistor krossades direkt efter gravsättningen på en kyrkogård i Vännäs utanför Umeå. Nu ber den skyldige vaktmästaren om ursäkt och lämnar sitt jobb, enligt tidningen Dagen.

Det är naturligtvis bra att han inser att han gjort fel, om han nu verkligen gör det. Efter att ha hört alla beklämmande försök till förklaringar i TV-programmet håller jag det inte för otroligt att det är uppmärksamheten mer än själva gärningen som fått "Ulrik" att byta jobb.

Jag har halva släkten begravd på Maria-kyrkogården i Vännäs där gravskändningen ägde rum, däribland min mamma, så det är ett understatement att säga att inslaget gjorde mig illamående.

Liksom ärkebiskop Anders Wejryd reagerade jag inte bara på själva krossningen. Förflyttningen av kistan från kapellet till graven var också respektlös. I stället för att ha bärare eller en liten vagn hängde och dinglade kistan bakom en traktor. Så får det helt enkelt inte gå till.

Tyvärr väcker scenerna i Uppdrag Granskning frågor om mer än en enskild vaktmästares etik och yrkesheder. Kanske är det som någon har sagt en värdemätare på tillståndet i ett samhälle hur vi behandlar våra döda? Kanske har dödens privatisering och anonymisering gått så långt att döda människor inte längre behandlas med respekt?

För 20 år sedan gjorde jag ett studiebesök på ett krematorium. Efter att ha sett blåställ, verkstadsbänkar och benkvarnar intill ugnen var jag på det klara att jag skulle förorda kistbegravning för mig och mina närmaste.

Etiken kring döden har också nyligen uppmärksammats genom att Stockholms läns landsting sagt upp avtalet med det företag som haft i uppdrag att transportera avlidna. Anledning: bristande värdighet och etik.

Den rundringning som Uppdrag Granskning genomförde visade också att kistkrossning knappast bara är ett lokalt problem i Västerbotten. Svenska kyrkan måste ta sitt ansvar, och alla som är aktiva i kyrkan, inte minst kyrkopolitiker, bör förvissa sig om hur det ser ut med rutiner på just "deras" kyrkogårdar. Ursäkter räcker inte.



Bilden visar Mariakapellet i Vännäs.

Mjukstart i Stadshuset

På måndag är jag tillbaka på äldreroteln i Stockholms stadshus igen efter två och en halv månads föräldraledighet. Men redan idag mjukstartade jag med en halvdag på jobbet för att tillsammans med kollegor bli uppdaterad om läget inför budgetarbetet. Redan nu börjar förberedelserna för det som i mitten av oktober ska bli Stockholms stads budget 2009. Den del som givetvis ligger äldreroteln varmast om hjärtat är de ungefär 6,5 miljarder kronor som går till äldreomsorgen.

Att vara med i hetluften i Stadshuset med det goda samarbetsklimat vi har måste vara ett av Sveriges absolut roligaste arbeten, inte minst när jag som kanslichef också får ha fingrarna i många andra syltburkar än just den som är kristdemokraternas "egen". Ändå känns det lite tråkigt att inte lika ofta kunna busa med Agnes på morgonen och se Edvin glufsa i sig sin yoghurt. Får väl försöka ta några sovmorgnar....

Samtidigt som jag börjar jobba blir Rakel mellan två jobb. Hennes arbete ska outsourcas och hon kan inte följa med. Som tur är söker många löneadministratörer just nu och med sin erfarenhet är hon efterfrågad. Nytt jobb väntas inom kort men ännu är inget klart.

Vem försvarar försvaret?

Nytt samarbete löser försvarskrisen, skriver försvarsminister Sten Tolgfors på Svenskans Brännpunkt idag. Några sidor längre fram berättar Mikael Holmström i en nyhetsartikel att arméns styrkor halveras och bara cirka 8 000 stridande soldater blir kvar.

Vad ska man säga? Ja nog var vi många som hade förhoppningar om att alliansregeringen skulle ge försvaret lite högre prioritet. Efter de senaste årens positioneringar i bland annat försvarsberedningen fanns däremot ingen anledning att hoppas på nya pengar. Och en större ekonomisk kostym är förvisso inget självändamål. Som påpekas av en anonym officer i svenskan är det en gåta att man inte lyckas få mer pang för 38 miljarder kronor. En större del av pengarna måste gå till förbandsproduktion och övningsverksamhet, annars kommer inte Sverige att klara sina internationella åtaganden.

Tolgfors har insett att det inte räcker med quick fix. Det är en bra början. Men under tiden som budgetrutiner och strukturer synas i sömmarna flyr officerare försvaret - och det är dessutom fel officerare. Det är inte de äldre som ÖB så gärna vill bli av med (och som har den yrkes- och livserfarenhet som så väl behövs när det krisar vid internationella insatser). De som söker sig bort är yngre, relativt nyutbildade som är attraktiva på arbetsmarknaden. Officerare har en ledarskapsutbildning och erfarenhet som efterfrågas inom näringslivet och skolan.

Vad göra? Den som vill djupdyka i skuldfrågan till försvarskrisen rekommenderas läsning av Officerstidningen. Personligen skulle jag önska att Tolgfors ytterligare ökar pressen på försvarshögkvarteret och att kristdemokraterna bidrar till att öka trycket på Anders Borg så han höjer beredskapen att snabbt kunna skjuta till eventuella nya pengar.

Oavsett om vi talar om insatsförsvar i alliansfrihet, närmande till Nato eller ett djupare EU-samarbete får vi räkna med att huvudsakligen klara markförsvaret själva. Jag har svårt att tro att soldater från Florida skulle försvara TV-masten i Vännäs utanför Umeå, eller Scania-fabriken i Södertälje.

Historiskt har det också varit svårast att få villiga länder att ställa upp med arméförband till internationella krishärdar. Det är på marken som förlusterna kan bli störst, men det är också där det behövs soldater för att skydda civilia och nå militära avgöranden.

Vi klarar oss utan en ny miljardsatsning på Jas. Men jag tvivlar på att vi klarar en halvering av armén om vi vill ha något som liknar ett svenskt försvar och om vi ska kunna dra vårt strå till den internationella säkerhetens stack.

Föräldraansvaret som försvann

Ge unga riktlinjer för sex, skriver en representant för RFSU på dagens Brännpunkt. Därom torde väl de flesta vara överens. Den stora frågan är därför inte om unga ska få riktlinjer eller inte, utan vilka - och vem som förmedlar dessa.

Är det självklart att det enbart ska vara personalen på en ungdomsmottagning eller skolans lärare i sex- och samlevnad? Eller kanske RFSU:s telefonrådgivning? Smått avslöjande är det att föräldrar i dagens SvD-artikel endast nämns i negativa ordalag, som indirekta hinder för ungdomars sexualitet. Ungdomsmottagningarna däremot framställs på eller mellan raderna som en vägledare till glädje och njutning. Jag kanske övertolkar, men det är faktiskt inte särskilt svårt.

Ungdomsmottagningarna har en viktig roll att fylla. Men lite oftare förtjänar också föräldraansvaret en tanke och några rader. Jag kan ärligen inte tycka att det är vettigt att barn under 15 år får preventivmedel utskrivna av andra vuxna utan att den vuxne som står, eller åtminstone borde stå, närmast får veta om det. Det är nästan lika stolligt som att 13-åringar kan göra abort utan att mamma och pappa får veta om det.

Hur ska man då kunna ta föräldraansvar? Hur ska man kunna vara ett stöd för en tjej som blir ofrivilligt gravid om man aldrig får chansen? Och hur ska det vara möjligt att ta initiativ till ett samtal om ansvar och gränser om man inte ens får veta att barnet är sexuellt aktivt och har fått preventivmedel utskrivna? Visst finns det föräldrar som inte borde vara det. Men utgångspunkten kan inte vara att det alltid är någon annan än föräldrarna som vet barnets bästa. Ungdomsmottagningar och andra samhällsinsatser ska stödja, inte ersätta eller sparka undan benen på föräldrarna.

Vad jag tror att föräldrar behöver är tid och mod. Idag är det inte lätt att hinna med. Karriär, självförverkligande och ett evigt hämtande och lämnande, inte bara på dagis utan i ännu högre grad på diverse aktiviteter. Fotboll, gympa, blockflöjt, scouterna... jag blir matt när jag hör hur 10-åringar kan ha aktiviteter de flesta av veckans kvällar. Vad händer med läxorna? Tiden för eftertanke? Och inte minst: samtalet med mamma och pappa.

Häromveckan hörde jag en uppgift som jag inte vet om den stämmer. Svenskarna är tydligen bland de folk som lägger mest pengar på köksrenoveringar. 100 000-tals kronor på köksöar och induktionshällar. Men vi är också ett av de folk som tillbringar minst tid i köket. I stället för samtal och måltidsgemenskap blir det snabbmat.

Vårdnadsbidrag, och gärna möjlighet till föräldraledighet upp i tonåren, tror jag är steg i rätt riktning för att ge mer tid med barnen. Men det krävs också en skattepolitik som lättar den ekonomiska bördan för familjer och enskilda.

Modet och förmågan att tala med barnen om sex och samlevnad kommer inte självklart bara för att föräldrarna får mer tid och slipper dubbel- och extrajobba, men det ger åtminstone bättre förutsättningar. Här krävs det att föreningar, gärna föräldraföreningar, kyrkor och varför inte också ungdomsmottagningar hjälper mammor och pappor på traven - att våga tro på sig själva och att våga tala om sex som något mer och finare än utlevelse och behovstillfredställelse.

Äventyr på Torekällberget

Pingstdagen kom liksom gårdagen att gå i familjens tecken. Idag återupptog vi en kär tradition som varit vilande en tid: våra familje- eller överraskningsdagar. När vi blev tillsammans 2001 upptäckte vi snart att det både var roligt och bra för förhållandet att överraska varandra med små "mini-äventyr". Därför gjorde vi en liten institution och tradition av att avsätta en dag i månaden när någon av oss får lägga upp programmet - och överraska resten av familjen. Idag var det Rakel som fixade dagen. Efter barnmässan i St Eugenia bar det iväg till Torekällberget i Södertälje.

Senast jag var där gick jag nog i lågstadiet och fick lära mig vad bröstsocker är. Nu upptäckte vi ett Skansen i mindre skala. Agnes fick baka tunnbröd och rida ponny. Edvin kämpade runt i den sluttande gethagen. Mest uppskattade jag Stadsmuseet. Trots lite tafatt personal fanns det möjlighet för barnen att leka i forntidsmiljö och krypa runt bland hudar, låtsaseldar och trätallrikar. Sånt gillar jag. Det ger möjlighet att konkret och lekfullt känna på hur livet var förr i tiden. Ett sätt att göra historien levande och gripbar.

Klokt om England

PJ Anders Linder skriver klokt i Svenskan idag om det nya engelska politiska landskapet. Han passar samtidigt förtjänstfullt på att slå ett slag för en borgerlig och ideologisk borgerlighet. Det skadar inte direkt...

Grattis i efterhand till David Cameron, Boris Johnson och alla andra som, med god hjälp från ett sönderregerat Labour, lyckats vända de politiska vindarna till Tories fördel.

Utflykt till Tyresö slott

Metereologerna fick rätt, men vi skippade kossorna och satsade på Tyresö slott i stället. Besök på handelstädgården och fika och sol i slottsparken. Rakels armar är röda, mina kinder är varma och Edvin har små röda fläckar. Det är sommar....

Dags att knoppa

SVT24 slutade med Morden i Midsomer förra veckan så familjen Rylanders fredagskväll blev en antiklimax. Barnaby och hans kolleger har varit våra följeslagare både torsdagar och fredagar under vintern och våren så tomrummet blir inte lätt att fylla. Ett försök gjordes med "Ett öga rött" som köptes bättre begagnad på videohaket i centrum. Men den var inte så bra. Småskoj, men för överdriven för att passa oss.

I morgon väntar kanonväder om vi får tro meterologerna. Agnes ska gympa på förmiddagen och jag ska till kyrkan. Sen blir det nog utflykt till kossorna på Uddby gård.

Svårt ta sd på allvar

Läser i Expressen att sverigedemokraterna för första gången är över fyraprocentsspärren i en opinionsmätning. Även om det är långt till val är det oroande. Här i Tyresö samlade sverigedemokraterna 2006 fler röster än storsatsande nationaldemokraterna, trots att sd inte ens ställde upp i kommunvalet. Om de två extrempartierna samarbetat hade de klarat mandat i kommunfullmäktige, men nu är de tack och lov som hund och katt.

För min del tror jag att det finns tre viktiga förklaringar till sverigedemokraternas framgångar. Först och främst protest, mot hela det politiska etablissemanget. Mot det politiska systemet och det politiska språket. Sd är outsiders som inte lika tydligt förknippas med politikens negativa sidor.

För det andra är det bara att konstatera att den svenska integrationspolitiken lämnar en del övrigt att önska. Sd exploaterar missnöjet och underblåser fördomar, förenklingar och halvsanningar.

För det tredje tror jag att det är ett dilemma för de etablerade partierna att det har blivit så trångt i mitten. Vem håller högerflanken och sköter den ideologiska renhållningen? Det är sant att sd framförallt lockat väljare i starka s-fästen, som Landskrona, men risken är att mer traditionellt sinnade väljare börjar känna en växande sympati för partiets betoning av svensk kultur och traditioner.

Förra veckan intervjuades sd-ledaren Jimmie Åkesson i ekots lördagsintervju. Det var ganska avslöjande. Enligt honom har alla frågor en koppling till invandringspolitiken. Bristen på infrastrukturinvesteringar, dubbdäcksanvändningen, vårdstrejken, TV-licensen och Djurgårdens arenaproblem blir alltså ytterst frågor om hur många från andra länder som kommer till Sverige. Fanatism eller oförmåga att skaffa sig en bredare politik? Antagligen båda delarna.

Åkesson lät också meddela att hans parti var på väg att göra en vänstersväng om arbetsmarknadspolitiken. Från att ha applåderat alliansregeringen var han nu kritisk. Oklart varför. Säkert för att fiska i missnöjets oceaner och försöka vinna billiga poänger, precis som populister brukar göra.

Sd-hövdingen kunde inte heller ge vettiga svar om hur svensk arkitektur ska gynnas och osvensk stoppas. Minareter ska naturligtvis totalförbjudas. Men ska Stockholms slott eller Stadshuset rivas? Två byggnader som knappast kan beskyllas för att ha varit särskilt svenska till arkitektur och ursprung vid sin tillkomst.

Sverigedemokraterna har putsat fasaden och rensat bort en del av de mest extrema elementen. Men de är fortfarande svåra att riktigt ta på allvar.

Jag en geront?

Med viss vånda har jag bestämt mig för att börja blogga igen - mot strömmen. Fler och fler verkar lägga av, men jag ska göra ett nytt försök. Vågar inte lova hur länge jag orkar eller har lust, men ett bra tag har jag saknat den här formen av tyckande. Det måste väl vara ex-ledarskribenten i mig.

På något sätt kändes Geronten som ett naturligt namn på bloggen.

Yngre blir man ju inte. Förhoppningsvis något klokare. I Sparta var geronterna kloka och respekterade gamla män. För en del känns nog också mina värderingar och åsikter rätt antika, men allt nytt behöver inte vara bra eller allt gammalt dåligt. Mötet mellan gammalt/tidlöst och modernt brukar ge en ganska intressant mix.

Vill du läsa min gamla blogg hittar du den här.