Östbergs mästerverk växer fram

Stockholms stadshus under byggnation 1919. Invigningen var 1923.

Såg du K-Special på SvT ikväll om den fascinerande Ragnar Östberg och Stockholms stadshus? Inte? Missa i så fall inte repriserna på söndag och måndag. Klart sevärt.

På ålderns höst lär han under en promenad ha blickat mot Stadshuset och sagt: "Jag har ingen själ kvar. Den är nedlagd i det där huset." Vi som har förmånen att jobba i Stadshuset förstår vad han menade. Det är ett enastående hus och torde vara Sveriges absolut vackraste arbetsplats. I programmet berättar dottern Susanna Ramel och arkitekterna Gert Wingårdh och Thomas Sandell medverkar.

Det kommer mera...

8 miljarder kostar regeringens jobbpaket 2009. Mycket pengar men i perspektivet att Stockholms stad i veckan presenterade ett stimulanspaket på 20 miljarder kronor känns Reinfeldt-ministärens satsning blygsam. Prislappen är dock inte allt och tidsperspektiven är olika.

Regeringens åtgärder är pricksäkra och viktiga, särskilt det nygamla skatteavdraget för reparationer, om- och tillbyggnader (ROT). Skattereduktionen gör att villa-, radhus- och bostasrättsägare vågar göra nödvändiga uppfixningar av boendet och att vita och ärliga hantverkare kan ta upp kampen med svartjobbarna.

Bra var också att fordonsindustrin inte fick några särskilda livsuppehållande åtgärder. Volvo och Saab har genom ägarna Ford och GM ansvar att avveckla personal under ansvarsfulla former, i första hand genom att stimulera förtida pensionsavgångar, karriärväxlingar och avgångsvederlag. Bilar som inte är tillräckligt bra eller efterfrågade blir inte bättre eller populärare för att staten tar över ägandet eller pumpar in pengar. Att det snarare kan förvärra och fördröja nödvändig omstrukturering vittnade förre industriminister (c) Nils G Åsling om i P1 Morgon häromdagen när han dömde ut de egna 34-miljarderssatsningarna på varvsindustrin i slutet av 1970-talet.

Mitt tips är dessutom att det kommer mera från regeringen. Utan att säkert veta kan jag sätta en slant på att det kommer fler paket och även åtgärder som kommer att stimulera företagande och arbetsmarknad i bland annat Västsverige.

Förgrymmat tendentiöst SVT!

Såg du Dokument inifrån igår? Förgrymmade ungar var underrubriken och budskapet från journalisten Erik Sandberg tydligt. Skamvrån har kommit tillbaka och med den en uppfostran och pedagogik som kränker barnen. Skolminister Jan Björklund framställs som det auktoritära samhället personifierad och som en vägvisare tillbaka till tredje rikets människosyn. Barn som lär sig lyda vuxna blir i förlängningen användbara som ondskans hantlangare. "Jag gjorde bara som jag blev tillsagd". Onyanserat och tendentiöst är bara förnamnet.

Jag är ingen anhängare av skamvrår. Däremot av sunt förnuft. Barn är barn och vuxna är vuxna. Därför går det inte att förvänta sig att barn ska kunna göra samma rationella överväganden som vuxna. Har man aldrig fått höra att man ska dela med sig av leksakerna kan det vara svårt att förstå varför andra vill ha den där söta dockan eller röda brandbilen. Jag vill ju ha.

Barn behöver värme, kärlek, omtanke men också tydlighet. För att lära sig ett kritiskt tänkande måste man få hjälp att lära sig vissa grundläggande ingångsvärden. Om inte föräldrar, lärare och andra vuxna hjälper till med det blir det jämnåriga kompisar, TV och internet som formar värderingarna hos det uppväxande släktet.

Det största sveket mot barnen är att kapitulera och inte våga tala om rätt och fel. Klart det är fel att slåss eller att behandla någon sämre bara för att hon eller han har ett annat märke på täckjackan eller en annan hudfärg. Hur man lär ut detta kan givetvis variera och ställer höga krav på kreativitet och nyfikenhet. Det gäller att ta tillvara på barnens vilja att lära.

Det sämsta som vuxenvärlden kan göra är att sätta sig i ring med barnen, bolla upp en massa olika handlingsalternativ och sedan bara säga: varsågod och välj, allt är lika rätt eller fel och det beror alldeles på. För en nioåring kan det inte bli mycket annat än tilt.

Dagens skola och västvärldens uppfostringsideal har de senaste 20-30 åren präglats av just denna låt gå-mentalitet. Allt är lika bra. Barn vet lika bra som vuxna. Därför brottas svensk skola med disciplinproblem. Inte överallt, men på alltför många ställen går stöket och snacket ut över möjligheten att ta till sig kunskaper och goda värderingar.

Föräldrar får kämpa för att ta tillbaka beslutanderätten vid köksbordet och över kundvagnen i affären. Supernannys är ett uttryck för, om än inte alltid helt lyckat och ibland ganska smärtsamt, föräldrars vilja att vara föräldrar och goda förebilder för sina barn. Det är en strävan som måste uppmuntras.

Visst är det bra med TV-program som belyser barnuppfostran ur olika perspektiv. Men maken till brist på nyanser får man leta efter.

Mixed feelings för moderat dagissvängning

Med ett leende på läpparna läste jag i morse nyheten att moderaternas partistyrelse idag väntas säga ja till ett maxtak på 12 barn för förskolans småbarnsgrupper. Det är en svängning som heter duga. I två kommuner har jag själv argumenterat för betydelsen av detta och mött ett milt sagt begränsat intresse från moderaterna.

Positivt är att moderaterna verkar ha lyssnat, på föräldrar och på andra partier som länge talat om detta. För små barn spelar det faktiskt inte bara roll hur många vuxna som finns på förskolan. Antalet ansikten och personer som man möter har också betydelse för anknytning och trygghet. Å andra sidan är det faktiskt så att många förskolor som har stora barngrupper och lite utbildad personal, inte sällan enskilda förskolor, är de allra mest populära. Så något självklart samband mellan små grupper och popularitet finns inte.

När frågan häromåret var som mest aktuell hemma i Tyresö och en förskola i grannskapet hade grupper med 32 barn lärde jag mig att det inte bara är gruppstorleken som är intressant. Viktigare är hur förskolan arbetar. Det som på papperet är gigantiska grupper är det sällan i praktiken, möjligen bara vid måltider. I själva verket delar de upp sig i undergrupper som är på olika håll under större delen av dagen. 32 barn var ofta bara 8, och då är det ju en helt annan femma. Så frågan om barngrupper i förskolan är inte alldeles enkel...

Anledningen till mitt leende i morse var främst fenomenet moderata svängningar. Ett stort och lyssnande parti är i sin fulla rätt att ändra sig och det visar också på ett slags ledarskap som ofta är positivt. Men lite underhållande är det faktiskt att först följa hur moderater passionerat argumenerar emot "begränsningen av förskolornas frihet" och nu alltså läsa om hur de kommit till samma slutsats som kristdemokraterna.

Det finns ett antal andra frågor som också kan föras upp på listan över spörsmål där m som största alliansparti angett tonen och hållit tillbaka oss som vill gå längre och göra mer, för att sedan snabbt svänga. Jag säger bara miljöfrågan.... Där gick moderaterna på ett par veckor från att inte alls gilla formuleringar om klimatfrågan till att vilja vara det nya miljöpartiet.

Detta sagt med mixed feelings. Lite surt är det att först driva saker som man inte får gehör för i allianssamarbetet för att kort senare uppleva hur det största partiet gör helt om och gör det man sagt nej till, till sin egen politik. Samtidigt är det skickligt att genomgå ett sådant förvandlingsnummer som moderaterna har gjort i miljöfrågan. Politik får inte vara ett blött finger i luften, men ibland är det faktiskt bättre att kort och gott ändra sig och säga att vi hade fel än att benhårt hålla fast vid en position av stolthet och envishet.

Cameronism som väg för Alliansen

Varför går det inte bättre för Alliansen i opinionen? I dagarna firar regeringen halvtid, men det för Sverige så unika och framgångsrika samarbetskonceptet överskuggas av ett sviktande väljarstöd. Det verkar helt enkelt inte räcka att genomföra den politik som partierna gick till val på. Mer krävs än att bara bocka av i kanten. Varför?

Ett svar kan vara att Alliansen har varit så upptagen av träden att den har försummat skogen. Beslut har blivit just beslut, enskildheter och leverans - inte mer. Helheten och berättelsen om ett annat, bättre Sverige har hamnat i skymundan. Delvis säkert ett uttryck för den avideologisering som pågår inom svensk politik, delvis troligen också ett uttryck för svårigheten att både hålla och motivera en tydlig kurs när opinionsvindarna skiftar och mediadreven går. Inte blir det lättare av partitaktiska intressen och partikulturer som ofta främjar partiegoism framför det bästa för Sverige.

Det senaste numret av Time innehåller ett långt reportage om Storbritanniens näste premiärminister: David Cameron. Allt tyder på att det bara är en tidfråga innan Tory-ledaren flyttar in på 10 Downing street. Precis som sina svenska kollegor i Alliansen har han lyckats göra sitt uträknade parti "valbart". Han har slipat bort partiets kantigheter och har ett förtroende i opinionen som är skyhögt högre än Gordon Browns, men också större än det egna partiets.

Cameron är ett fenomen. Med kungligt blod i ådrorna och studier i Eton och Oxford på sitt CV framstår han ändå som medkännande och engagerad för människor på livets skuggsida. "I don´t have this deterministic view of life that you can only care about something if you directly experience it". "You can´t walk a mile in everybody´s shoes".

Så talar en politiker med självförtroende, som tror på sig själv och sina idéer och som inte tänker be om ursäkt för det. Bara det borde vara en inspiration för en borgerlighet som stundom hänger med huvudet och tycks tvivla på de egna ideérnas betydelse.

Cameron framstår som något så unikt som en pragmatisk idépolitiker. Ingen fanatiker, ingen testuggare, men ändå med en tydlig agenda och berättelse om vad han och hans parti vill uppnå. När Alliansen fastnar i arbetslinjen och gör tolkningar som i bästa fall innebär att folk ska jobba, göra rätt för sig och kunna leva på sin lön och i sina sämsta stunder reducerar människor till produktionsfaktorer, har Cameron en bredare ansats, en berättelse som borde tilltala en borgerlighet i behov av nytändning.

"Cameronismens" kärna är en politik för social rörlighet och för att laga "broken Britain". "Like all Conservatives he wants a smaller state and a disciplined approach to public finances. He also preaches a bigger role for the community, and the importance of fostering a greater sense of social resonsibility. His focus, he says, is on 'welfare, schools and families. If you want to mend broken society, these are the things you have to try to get right"

Ingen dålig agenda: mindre stat, mer samhälle, budgetdisciplin, socialt ansvarstagande, välfärd, skola och familjer. England är förvisso inte Sverige. De social skillnaderna är större där än här. Men mer än britterna har vi vant oss vid att någon annan ska ta ansvar och lösa problemen. Vi vill hellre kunna ringa till "soc" eller Försäkringskassan i stället för att ringa på hos grannen och ge en hjälpande hand.

För en del låter det kanske osannolikt, men vägen till en borgerlighet som inte bara är framgångsrik i regerings- och riksdagsbesluten utan också framstår som relevant och "mänsklig" i ordets djupaste mening, kan faktiskt gå via David Cameron och "New Tories". Ett parti som förnyat sig utan att glömma idéernas betydelse.

Give him a call, Alliansen! Tory-ledaren David Cameron. Bild från conservatives.com

Engelska pärlor

Sommarens Englandssemester blev ingenting annat än en succé. Rakel och jag är överens, till och med barnen gillade det röda huset med hundarna där vi bodde, mitt på landsbygden där och när England kanske är som allra vackrast. Vädret var typiskt nog lite si och så. Statistiken talar inte om Thames Valley som någon svårt regndrabbad del av landet, och våra värdar rodnade nästan över att de några dagar inte hade något annat att bjuda på än just det väder som många förväntar sig möta i England.Bilden är tagen från den väg som leder fram till Old Callow Down Farm i Bledlow Ridge där vi bodde.

Faktum är att nästan allt vi såg var vackert: landskapet, byarna, parkerna, slotten. Det var nära mellan det mesta. Barnvänligheten var vi lite frågande inför innan vi reste. Men ingenstans blev det problem, inte ens när Agnes och Edvin började bråka om chipsen på en pub, eller när dottern blev upprörd över att mamma tog hennes fish and chips. Där fanns en mängd olika barnaktiviteter ofta med djur och lekparker i skön förening. Tyvärr gjorde vädret att vi inte hann med så mycket som vi önskat.

Till frukostarna kunde jag inte låta bli att ta ut svängarna med bacon, stekta ägg, tomater, champinjoner, till och med baked beans några gånger. Engelskt bacon är tjockare och mindre fett än det svenska, lustigt med tanke på den fettnoja som vi har. Toasterna är krispigare, antagligen beroende på en lång och lyckad evolution bland bröd- och brödrostfabrikanterna.

Att semestra där man kan göra sig förstådd är inte helt fel. Det engelska kynnet är dessutom mycket tilltalade för en ”geront” som jag. Artigt, vänligt, gästfritt, men också lite reserverat och gammaldags. Allt behöver inte förändras bara för att andra och tidsandan tycker det. Allt gammalt är inte dåligt och allt nytt är inte bra bara för att det är nytt. Dessutom är det alltid nära till en pub som serverar ljuvlig bitter eller ett ställe där man kan få cream tea.

Här kommer några tips och pärlor för den som vill följa vårt exempel:

Morden i Midsomer – anledningen till att vi hamnade just i Buckinghamshire, på gränsen till Oxfordshire. Där är de flesta avsnitten inspelade.

Visit Buckinghamshire - utmärkt vägledning till nämnda grevskap.

Old Callow Down Farm - i närheten av Bledlow Ridge, där Nancy och Christoffer Gee gjorde allt för att vi skulle trivas i vår Stable Cottage, ett självhushåll med alla faciliteter som en barnfamilj behöver. Gården är från 1500-talet. Gården förekommer faktiskt i ett Midsomer-avsnitt som på engelska heter Death and dust. Det är gården där damen bor som har lamor och skjuter råttor. Kolla länken för bilder på gården.

Bledlow - grannby till Bledlow ridge, med den välkända puben The Lions of Bledlow (där våra barn bråkade om chipsen, se ovan). Lokalkändisen heter Lord Carrington och har varit minister flera gånger, bland annat under Margaret Thatcher. Carrington gjorde också försök att medla i Jugolsavien-konflikten i början av 90-talet. I Bledlow finns förutom puben en kyrka och en trädgård som är värd ett besök.

Besök på vattenhålet The Lions of Bledlow. Christer Johansson, min svåger, är som synes uppskattad.

Princes Risborough - närmaste lite större samhälle, rätt gemytligt. Här fanns nödvändigheter som stormarknad och katolsk kyrka. Borgmästaren efterlyser dock en kebabvagn eftersom de stackars ungdomarna i nuläget måste åka till Thame om de vill uppleva denna gastronomiska delikatess... :) Klickar du på länken ser du utsikten från Whiteleaf cross, en utsiktsplats med vidunderlig utsikt.

Marlow - stad vid Themsen som måste besökas. Trivsam strandpromenad där de flitigar rodarna kan betraktas. Tyvärr var sconsen slut på The Burgers men teet var ändå värt ett besök. Här bryggs också den bästa bitter jag smakade under resan, Rebellion.

Vy över Thamsen från Marlowsidan.

Haddenham - liten by mest känd som hem för de tydligen välkända Aylesbury ducks. Ankorna gillade våra fingrar, särskilt när vi höll i bröd eller sausage rolls. Gällde att passa sig. Dammen framför kyrkan ger byn en väldigt pittoresk karaktär.

Hambleden - en av de absoluta favoriterna som besöktes mer än en gång. Stag and Huntsman heter puben som har god mat och serverar Rebellion. Byn är flitigt förekommande i filmer och serier som bland annat miss Marple och Morden i Midsomer. Jag förstår varför.

Tyvärr lite mycket bilar, men Stag and Huntsmans skylt syns i slutet av gatan.

Oxford - behöver kanske inte så mycket kommentarer. Klassisk akademisk pärla. Blev en heldagsutflykt hit, men staden känns långtifrån uttömd. Vi gick i Inspector Morses fotspår genom en stadsvandring med honom som tema. Nära att köpa en tweedkavaj, men priset fick mig till sist att banga. Däremot inköptes en oljerock till rabaterat pris, 50 pund. Ett fynd.

Henley on Thames - kändes som lite av Thames Valleys Båstad. Lite mer "upper class", lite dyrare, lite flashigare och glassigare, men väldigt charmigt. Också beläget vid den stora floden. Känd för sin Royal regatta som arrangeras varje år och som vi precis missade.

Finns mycket mer att skriva och säga om Chesham, Amersham, Thame, Long Crendon, Chearsley, Dinton, Turville, Hughenden manor (the home of Benjamin Disraeli, legendarisk premiärminister och socialkonservativ tänkare), Blenheim palace (där Churchill föddes) och St Albans och om de olika barnvänliga aktiviteter som fanns. Släng över ett mejl om du vill veta mer. England och Thames Valley är definitivt värt ett besök.

"Suckarnas bro" i Oxford.

Vårdnadsbidraget ger möjligheter

Vårdnadsbidraget på väg att floppa, skriver Dagens Nyheter idag. Tidningen har pratat med sju av Stockholms 14 stadsdelsförvaltningar och kommit fram till att "bara" 75 familjer har ansökt om bidraget. För mig var det inte ett helt oväntat journalistiskt knäck så här i sommatorkan.

Beslutet i Stadshuset fattades för ungefär sex veckor sedan och informationen har knappt haft en chans att nå ut till föräldrarna. De som redan nappat torde ha varit de allra mest intresserade och engagerade. Situationen var likartad med de hushållsnära tjänsterna. Det tog ett tag innan det verkliga intresset slog igenom i statistiken. En någorlunda rättvisande utvärdering kan därför först göras fram emot nyår.

Vårdnadsbidraget är en av mandatperiodens kanske viktigaste valfrihets- och rättvisreformer. Antalet intresserade är egentligen inte så viktigt. Avgörande är i stället att det ger ännu en möjlighet för föräldrar att få ihop livspusslet. För en del som vill ha mer tid med barnen är det ett viktigt alternativ. Med tanke på att varje förskoleplats subventioneras med ungefär 100 000 kronor per barn och år är det inte för mycket begärt att det finns något för de föräldrar som väljer andra alternativ.

Men handen på hjärtat: jag tror inte heller att vi kommer att få se en masstängning av förskolor för att föräldrar väljer vårdnadsbidraget. Och det är väl för övrigt något som borde glädja även bidragets motståndare. Farhågorna om en urholkad barnomsorg är överdrivna. De flesta är mycket nöjda med förskolan, och med det samhällsklimat som är i Sverige och de ersättningssystem som byggts upp under årtionden, är det inte konstigt att det tar tid att omvärdera och vidga vyerna. Men för en del är vårdnadsbidrag en möjlighet och det bör beslutsfattarna respektera.

Undersökning efter undersökning, och även dagens DN-artikel, visar att föräldrar tycker att bidraget är en bra idé. Därför är det bara att beklaga att regeringen inför vårdnadsbidraget med armbågen. Det är uppenbart att kristdemokraterna varit ganska ensamma om att stå på föräldrarnas sida i det här fallet.

Vårdnadsbidraget borde givetvis ha varit högre än 3000 skattefria kronor per barn och månad (heltid). För mig är det också en gåta hur den skrivning i alliansöverenskomelsen från sommaren 2006 som talar om vårdnadsbidrag för barn 1-3 år har kunnat tolkas som att det ska upphöra den dag barnet fyller tre.

Tänk om jag som arbetsgivare med anställda som har beviljad semester veckorna 28-31 skulle kräva att de inställer sig på jobbet måndag vecka 31? 28-31 innebär att måndag vecka 32 är första arbetsdagen. På samma sätt innebär 1-3 att vårdnadsbidraget ska upphöra när barnet fyller fyra år. Någon har blivit blåst, och tyvärr är det inte finansminister Anders Borg.

Varför kan förresten inte vårdnadsbidraget gälla 1-5 år, alltså till en dag barnet börjar i förskoleklass? Och varför ett kommunalt vårdndsbidrag? Jag är för kommunalt självstyre, men det här är en reform fullt jämför bar med förskolegarantin etc och borde därför gälla lika över hela landet. Har du oturen att bo i en s-kommun ska du ändå ha samma möjlighet att ge ditt barn den omsorg som passar bäst efter era förutsättningar.

Syskonen Agnes och Edvin Rylander glassar lös under sommarens semester i Oxford, England