fredag 5 december 2008
Östbergs mästerverk växer fram
Det kommer mera...
Regeringens åtgärder är pricksäkra och viktiga, särskilt det nygamla skatteavdraget för reparationer, om- och tillbyggnader (ROT). Skattereduktionen gör att villa-, radhus- och bostasrättsägare vågar göra nödvändiga uppfixningar av boendet och att vita och ärliga hantverkare kan ta upp kampen med svartjobbarna.
Bra var också att fordonsindustrin inte fick några särskilda livsuppehållande åtgärder. Volvo och Saab har genom ägarna Ford och GM ansvar att avveckla personal under ansvarsfulla former, i första hand genom att stimulera förtida pensionsavgångar, karriärväxlingar och avgångsvederlag. Bilar som inte är tillräckligt bra eller efterfrågade blir inte bättre eller populärare för att staten tar över ägandet eller pumpar in pengar. Att det snarare kan förvärra och fördröja nödvändig omstrukturering vittnade förre industriminister (c) Nils G Åsling om i P1 Morgon häromdagen när han dömde ut de egna 34-miljarderssatsningarna på varvsindustrin i slutet av 1970-talet.
Mitt tips är dessutom att det kommer mera från regeringen. Utan att säkert veta kan jag sätta en slant på att det kommer fler paket och även åtgärder som kommer att stimulera företagande och arbetsmarknad i bland annat Västsverige.
måndag 10 november 2008
Förgrymmat tendentiöst SVT!
Jag är ingen anhängare av skamvrår. Däremot av sunt förnuft. Barn är barn och vuxna är vuxna. Därför går det inte att förvänta sig att barn ska kunna göra samma rationella överväganden som vuxna. Har man aldrig fått höra att man ska dela med sig av leksakerna kan det vara svårt att förstå varför andra vill ha den där söta dockan eller röda brandbilen. Jag vill ju ha.
Barn behöver värme, kärlek, omtanke men också tydlighet. För att lära sig ett kritiskt tänkande måste man få hjälp att lära sig vissa grundläggande ingångsvärden. Om inte föräldrar, lärare och andra vuxna hjälper till med det blir det jämnåriga kompisar, TV och internet som formar värderingarna hos det uppväxande släktet.
Det största sveket mot barnen är att kapitulera och inte våga tala om rätt och fel. Klart det är fel att slåss eller att behandla någon sämre bara för att hon eller han har ett annat märke på täckjackan eller en annan hudfärg. Hur man lär ut detta kan givetvis variera och ställer höga krav på kreativitet och nyfikenhet. Det gäller att ta tillvara på barnens vilja att lära.
Det sämsta som vuxenvärlden kan göra är att sätta sig i ring med barnen, bolla upp en massa olika handlingsalternativ och sedan bara säga: varsågod och välj, allt är lika rätt eller fel och det beror alldeles på. För en nioåring kan det inte bli mycket annat än tilt.
Dagens skola och västvärldens uppfostringsideal har de senaste 20-30 åren präglats av just denna låt gå-mentalitet. Allt är lika bra. Barn vet lika bra som vuxna. Därför brottas svensk skola med disciplinproblem. Inte överallt, men på alltför många ställen går stöket och snacket ut över möjligheten att ta till sig kunskaper och goda värderingar.
Föräldrar får kämpa för att ta tillbaka beslutanderätten vid köksbordet och över kundvagnen i affären. Supernannys är ett uttryck för, om än inte alltid helt lyckat och ibland ganska smärtsamt, föräldrars vilja att vara föräldrar och goda förebilder för sina barn. Det är en strävan som måste uppmuntras.
Visst är det bra med TV-program som belyser barnuppfostran ur olika perspektiv. Men maken till brist på nyanser får man leta efter.
fredag 31 oktober 2008
Mixed feelings för moderat dagissvängning
Positivt är att moderaterna verkar ha lyssnat, på föräldrar och på andra partier som länge talat om detta. För små barn spelar det faktiskt inte bara roll hur många vuxna som finns på förskolan. Antalet ansikten och personer som man möter har också betydelse för anknytning och trygghet. Å andra sidan är det faktiskt så att många förskolor som har stora barngrupper och lite utbildad personal, inte sällan enskilda förskolor, är de allra mest populära. Så något självklart samband mellan små grupper och popularitet finns inte.
När frågan häromåret var som mest aktuell hemma i Tyresö och en förskola i grannskapet hade grupper med 32 barn lärde jag mig att det inte bara är gruppstorleken som är intressant. Viktigare är hur förskolan arbetar. Det som på papperet är gigantiska grupper är det sällan i praktiken, möjligen bara vid måltider. I själva verket delar de upp sig i undergrupper som är på olika håll under större delen av dagen. 32 barn var ofta bara 8, och då är det ju en helt annan femma. Så frågan om barngrupper i förskolan är inte alldeles enkel...
Anledningen till mitt leende i morse var främst fenomenet moderata svängningar. Ett stort och lyssnande parti är i sin fulla rätt att ändra sig och det visar också på ett slags ledarskap som ofta är positivt. Men lite underhållande är det faktiskt att först följa hur moderater passionerat argumenerar emot "begränsningen av förskolornas frihet" och nu alltså läsa om hur de kommit till samma slutsats som kristdemokraterna.
Det finns ett antal andra frågor som också kan föras upp på listan över spörsmål där m som största alliansparti angett tonen och hållit tillbaka oss som vill gå längre och göra mer, för att sedan snabbt svänga. Jag säger bara miljöfrågan.... Där gick moderaterna på ett par veckor från att inte alls gilla formuleringar om klimatfrågan till att vilja vara det nya miljöpartiet.
Detta sagt med mixed feelings. Lite surt är det att först driva saker som man inte får gehör för i allianssamarbetet för att kort senare uppleva hur det största partiet gör helt om och gör det man sagt nej till, till sin egen politik. Samtidigt är det skickligt att genomgå ett sådant förvandlingsnummer som moderaterna har gjort i miljöfrågan. Politik får inte vara ett blött finger i luften, men ibland är det faktiskt bättre att kort och gott ändra sig och säga att vi hade fel än att benhårt hålla fast vid en position av stolthet och envishet.
söndag 14 september 2008
Cameronism som väg för Alliansen
Ett svar kan vara att Alliansen har varit så upptagen av träden att den har försummat skogen. Beslut har blivit just beslut, enskildheter och leverans - inte mer. Helheten och berättelsen om ett annat, bättre Sverige har hamnat i skymundan. Delvis säkert ett uttryck för den avideologisering som pågår inom svensk politik, delvis troligen också ett uttryck för svårigheten att både hålla och motivera en tydlig kurs när opinionsvindarna skiftar och mediadreven går. Inte blir det lättare av partitaktiska intressen och partikulturer som ofta främjar partiegoism framför det bästa för Sverige.
Det senaste numret av Time innehåller ett långt reportage om Storbritanniens näste premiärminister: David Cameron. Allt tyder på att det bara är en tidfråga innan Tory-ledaren flyttar in på 10 Downing street. Precis som sina svenska kollegor i Alliansen har han lyckats göra sitt uträknade parti "valbart". Han har slipat bort partiets kantigheter och har ett förtroende i opinionen som är skyhögt högre än Gordon Browns, men också större än det egna partiets.
Så talar en politiker med självförtroende, som tror på sig själv och sina idéer och som inte tänker be om ursäkt för det. Bara det borde vara en inspiration för en borgerlighet som stundom hänger med huvudet och tycks tvivla på de egna ideérnas betydelse.
Cameron framstår som något så unikt som en pragmatisk idépolitiker. Ingen fanatiker, ingen testuggare, men ändå med en tydlig agenda och berättelse om vad han och hans parti vill uppnå. När Alliansen fastnar i arbetslinjen och gör tolkningar som i bästa fall innebär att folk ska jobba, göra rätt för sig och kunna leva på sin lön och i sina sämsta stunder reducerar människor till produktionsfaktorer, har Cameron en bredare ansats, en berättelse som borde tilltala en borgerlighet i behov av nytändning.
"Cameronismens" kärna är en politik för social rörlighet och för att laga "broken Britain". "Like all Conservatives he wants a smaller state and a disciplined approach to public finances. He also preaches a bigger role for the community, and the importance of fostering a greater sense of social resonsibility. His focus, he says, is on 'welfare, schools and families. If you want to mend broken society, these are the things you have to try to get right"
Ingen dålig agenda: mindre stat, mer samhälle, budgetdisciplin, socialt ansvarstagande, välfärd, skola och familjer. England är förvisso inte Sverige. De social skillnaderna är större där än här. Men mer än britterna har vi vant oss vid att någon annan ska ta ansvar och lösa problemen. Vi vill hellre kunna ringa till "soc" eller Försäkringskassan i stället för att ringa på hos grannen och ge en hjälpande hand.
För en del låter det kanske osannolikt, men vägen till en borgerlighet som inte bara är framgångsrik i regerings- och riksdagsbesluten utan också framstår som relevant och "mänsklig" i ordets djupaste mening, kan faktiskt gå via David Cameron och "New Tories". Ett parti som förnyat sig utan att glömma idéernas betydelse.
Give him a call, Alliansen! Tory-ledaren David Cameron. Bild från conservatives.comsöndag 27 juli 2008
Engelska pärlor
Besök på vattenhålet The Lions of Bledlow. Christer Johansson, min svåger, är som synes uppskattad.
Vy över Thamsen från Marlowsidan.
Haddenham - liten by mest känd som hem för de tydligen välkända Aylesbury ducks. Ankorna gillade våra fingrar, särskilt när vi höll i bröd eller sausage rolls. Gällde att passa sig. Dammen framför kyrkan ger byn en väldigt pittoresk karaktär.
Hambleden - en av de absoluta favoriterna som besöktes mer än en gång. Stag and Huntsman heter puben som har god mat och serverar Rebellion. Byn är flitigt förekommande i filmer och serier som bland annat miss Marple och Morden i Midsomer. Jag förstår varför.
Tyvärr lite mycket bilar, men Stag and Huntsmans skylt syns i slutet av gatan.
Oxford - behöver kanske inte så mycket kommentarer. Klassisk akademisk pärla. Blev en heldagsutflykt hit, men staden känns långtifrån uttömd. Vi gick i Inspector Morses fotspår genom en stadsvandring med honom som tema. Nära att köpa en tweedkavaj, men priset fick mig till sist att banga. Däremot inköptes en oljerock till rabaterat pris, 50 pund. Ett fynd.
Henley on Thames - kändes som lite av Thames Valleys Båstad. Lite mer "upper class", lite dyrare, lite flashigare och glassigare, men väldigt charmigt. Också beläget vid den stora floden. Känd för sin Royal regatta som arrangeras varje år och som vi precis missade.
Finns mycket mer att skriva och säga om Chesham, Amersham, Thame, Long Crendon, Chearsley, Dinton, Turville, Hughenden manor (the home of Benjamin Disraeli, legendarisk premiärminister och socialkonservativ tänkare), Blenheim palace (där Churchill föddes) och St Albans och om de olika barnvänliga aktiviteter som fanns. Släng över ett mejl om du vill veta mer. England och Thames Valley är definitivt värt ett besök.
lördag 26 juli 2008
Vårdnadsbidraget ger möjligheter
Beslutet i Stadshuset fattades för ungefär sex veckor sedan och informationen har knappt haft en chans att nå ut till föräldrarna. De som redan nappat torde ha varit de allra mest intresserade och engagerade. Situationen var likartad med de hushållsnära tjänsterna. Det tog ett tag innan det verkliga intresset slog igenom i statistiken. En någorlunda rättvisande utvärdering kan därför först göras fram emot nyår.
Vårdnadsbidraget är en av mandatperiodens kanske viktigaste valfrihets- och rättvisreformer. Antalet intresserade är egentligen inte så viktigt. Avgörande är i stället att det ger ännu en möjlighet för föräldrar att få ihop livspusslet. För en del som vill ha mer tid med barnen är det ett viktigt alternativ. Med tanke på att varje förskoleplats subventioneras med ungefär 100 000 kronor per barn och år är det inte för mycket begärt att det finns något för de föräldrar som väljer andra alternativ.
Men handen på hjärtat: jag tror inte heller att vi kommer att få se en masstängning av förskolor för att föräldrar väljer vårdnadsbidraget. Och det är väl för övrigt något som borde glädja även bidragets motståndare. Farhågorna om en urholkad barnomsorg är överdrivna. De flesta är mycket nöjda med förskolan, och med det samhällsklimat som är i Sverige och de ersättningssystem som byggts upp under årtionden, är det inte konstigt att det tar tid att omvärdera och vidga vyerna. Men för en del är vårdnadsbidrag en möjlighet och det bör beslutsfattarna respektera.
Undersökning efter undersökning, och även dagens DN-artikel, visar att föräldrar tycker att bidraget är en bra idé. Därför är det bara att beklaga att regeringen inför vårdnadsbidraget med armbågen. Det är uppenbart att kristdemokraterna varit ganska ensamma om att stå på föräldrarnas sida i det här fallet.
Vårdnadsbidraget borde givetvis ha varit högre än 3000 skattefria kronor per barn och månad (heltid). För mig är det också en gåta hur den skrivning i alliansöverenskomelsen från sommaren 2006 som talar om vårdnadsbidrag för barn 1-3 år har kunnat tolkas som att det ska upphöra den dag barnet fyller tre.
Varför kan förresten inte vårdnadsbidraget gälla 1-5 år, alltså till en dag barnet börjar i förskoleklass? Och varför ett kommunalt vårdndsbidrag? Jag är för kommunalt självstyre, men det här är en reform fullt jämför bar med förskolegarantin etc och borde därför gälla lika över hela landet. Har du oturen att bo i en s-kommun ska du ändå ha samma möjlighet att ge ditt barn den omsorg som passar bäst efter era förutsättningar.

