Förgrymmat tendentiöst SVT!

Såg du Dokument inifrån igår? Förgrymmade ungar var underrubriken och budskapet från journalisten Erik Sandberg tydligt. Skamvrån har kommit tillbaka och med den en uppfostran och pedagogik som kränker barnen. Skolminister Jan Björklund framställs som det auktoritära samhället personifierad och som en vägvisare tillbaka till tredje rikets människosyn. Barn som lär sig lyda vuxna blir i förlängningen användbara som ondskans hantlangare. "Jag gjorde bara som jag blev tillsagd". Onyanserat och tendentiöst är bara förnamnet.

Jag är ingen anhängare av skamvrår. Däremot av sunt förnuft. Barn är barn och vuxna är vuxna. Därför går det inte att förvänta sig att barn ska kunna göra samma rationella överväganden som vuxna. Har man aldrig fått höra att man ska dela med sig av leksakerna kan det vara svårt att förstå varför andra vill ha den där söta dockan eller röda brandbilen. Jag vill ju ha.

Barn behöver värme, kärlek, omtanke men också tydlighet. För att lära sig ett kritiskt tänkande måste man få hjälp att lära sig vissa grundläggande ingångsvärden. Om inte föräldrar, lärare och andra vuxna hjälper till med det blir det jämnåriga kompisar, TV och internet som formar värderingarna hos det uppväxande släktet.

Det största sveket mot barnen är att kapitulera och inte våga tala om rätt och fel. Klart det är fel att slåss eller att behandla någon sämre bara för att hon eller han har ett annat märke på täckjackan eller en annan hudfärg. Hur man lär ut detta kan givetvis variera och ställer höga krav på kreativitet och nyfikenhet. Det gäller att ta tillvara på barnens vilja att lära.

Det sämsta som vuxenvärlden kan göra är att sätta sig i ring med barnen, bolla upp en massa olika handlingsalternativ och sedan bara säga: varsågod och välj, allt är lika rätt eller fel och det beror alldeles på. För en nioåring kan det inte bli mycket annat än tilt.

Dagens skola och västvärldens uppfostringsideal har de senaste 20-30 åren präglats av just denna låt gå-mentalitet. Allt är lika bra. Barn vet lika bra som vuxna. Därför brottas svensk skola med disciplinproblem. Inte överallt, men på alltför många ställen går stöket och snacket ut över möjligheten att ta till sig kunskaper och goda värderingar.

Föräldrar får kämpa för att ta tillbaka beslutanderätten vid köksbordet och över kundvagnen i affären. Supernannys är ett uttryck för, om än inte alltid helt lyckat och ibland ganska smärtsamt, föräldrars vilja att vara föräldrar och goda förebilder för sina barn. Det är en strävan som måste uppmuntras.

Visst är det bra med TV-program som belyser barnuppfostran ur olika perspektiv. Men maken till brist på nyanser får man leta efter.