Geronten åter politruk

Gerontens nystarter börjar väl vara klassiska vid det här laget. Därför ska jag väl inte försöka ge intryck av att bloggen dagligen kommer att fyllas med tänkvärda och syrliga inlägg. Däremot har det varit rätt mycket nystart i livet i övrigt under våren. Den gamla familjen håller jag fast vid. Den duger bra :)

Men på hemmafronten har vi precis börjat flytta lådor från Krusboda till den nya villan i Vendelsö, blåbärspalatset kallat av framförallt familjens barn och far. Den som har god slutledningsförmåga räknar ut att huset är blått och stort. Den andra riktigt stora förändringen gäller yrkeslivet.

Knappt hann stolen bli varm och skrivbordet stökigt på Micasa förrän politiken kallade igen. Efter mycket funderingar om familj och politik, betydelsen av att kunna gå ut och in i politiken och medvetenhet att all partipolitik i sina sämsta stunder kan vara intellektuellt begränsande, valde jag ändå att ta fasta på möjligheterna. Finns det möjlighet att påverka vill jag vara med. Det är väl en svaghet jag har. Särskilt när man så länge har haft starka åsikter om saker som bör förbättras inom Kristdemokraterna.

Får man dessutom leda en verksamhetsavdelning med kompetenta handläggare, kommunikatörer och organisatörer och vara en aktiv del i den dagliga rikspolitiken är det svårt att tacka nej när man har varit politiskt aktiv i 25 år. Sedan förra veckan är jag alltså verksamhetschef för Kristdemokraterna, och därmed en av den nya partisekreteraren Acko Ankarberg Johanssons närmaste medarbetare i det intensiva förnyelse- och utvecklingsarbete som pågår.

Den som följde mina inlägg här på bloggen i vintras har läst min kravprofil inför rekryteringen av en ny partisekreterare och min positiva recension av att det blev Acko. När det lite överraskande öppnade sig en möjlighet att bli en i det nya chefsgänget kring henne var det extra svårt att tacka nej när jag hade skrivit som jag gjort. Plikten kallade :) Nu är utmaningen att tillsammans fortsätta att bygga ett parti med en tydlig berättelse, en sammanhängande politik och en målgruppsfokusering som märks i det dagliga arbetet.

Med detta sagt: bloggen fortsätter. Geronten lever vidare även om han blivit en del av "etablissemanget". Självklart kommer en del formuleras och uttryckas annorlunda nu. Det är ofrånkomligt. Men tillsammans med många andra bloggande och tyckande politruker hoppas jag kunna visa på den mångfald och intellektuella spänst som också finns inom partierna - även om inte alla tror det.

Historisk succé

Snörikt och ledigt under jul- och nyårshelgerna betyder i många barnfamiljer pulka, skidor och utebus. Så icke hos rylandrarna. Visst har det blivit några tillfällen i backen men varken jag eller Rakel är särskilt förtjusta i snö och kyla. Kreativiteten ägnas i stället åt sysslor som man kan göra inomhus. Häromdagen blev det Historiska museet.

Direkt efter kyrkan och ett besök på "gyllene bågen" (McDonalds) tog vi spårvagnen till Djurgårsbron och gick den sista biten. Klockan var halv tolv när vi löste entrè (endast pappa, fri entrè för Agnes och Edvin. Mamma och Albert kom senare). Klockan skulle hinna bli halv fem innan vi lämnade museet - jag med ett leende på läpparna, barnen nöjda och trötta. Och mamma lite besviken över att cafeet hade stängt när vi ville fika.

Historiska museet blev en total, och lite oväntad, succé. Jag hade förväntat mig att barnen skulle stå ut i max ett par timmar. Men från första stund sprang de runt och sprudlade av frågor om dödskallar, svärd, flintyxor och guldsmycken. Mest uppskattades den arkeologiska utgrävningen där barnen fick gräva fram sina fynd och ta reda på mer om föremålets historia och användningsområde.

Klockan 13 var det dags för en engagerad barnvisning som slutade med sagostund om de tokiga "asagudarna". En timme senare var det pyssel (göra en tidsmaskin). Agnes klarade sig bra på egen hand, men Edvin ville ha hjälp med sin rymdraket. Och erkännas ska att pappas kreativitet inte är särskilt stor när det kommer till piprensare, flörtkulor och klister. Men barnen tyckte att det var jättekul.

Kul tyckte också jag att det var att barnen kunde sysselsättas fem timmar på ett museum. Och det på ett museum som jag själv inte riktigt uppskattade som liten. Men mycket har hänt sedan dess. Numera får man inte bara titta på historien, utan också bli en del av den. Se, känna, snurra, borsta, fantisera. Med utgångspunkt i leken kan intresse och nyfikenhet väckas för historiens dramatik och livsöden, i förlängningen kanske också för sammanhangen och vår egen plats i historien.

Pappa upptäckte ett antal minnes- och kunskapsluckor som hjälpligt täpptes igen vid hemkomsten. Agnes pratar redan om nästa besök - på Postmuseum. Ett bra museum väcker tankar och nyfikenhet hos små - och stora.