Ingen vill ha euron

Inte företagen, inte bankerna och inte svenska folket. Snart är det bara folkpartiets Jan Björklund och en handfull kristdemokratiska entusiaster som förordar en svensk anslutning till euron. Idag inleder Svenska Dagbladet en ny och lovande artikelserie. Årets skuldkris har fått fler att tveka om euron. Samtidigt har Sverige stått starkt i lågkonjunkturen, trots ja-sidans dystra profetior i folkomröstningen 2003.

Dagens SvD-artikel visar tydligt att euron främst är ett politiskt projekt som syftar till att bygga institutioner och strukturer för ett Europas förenta stater. Ser man däremot ett värde i decentralisering och att beslut i så hög grad som möjligt fattas av de primärt berörda så är EMU-projektet fel väg att gå. Vi behöver inte mer av överstatlighet och anonyma beslut som är svårpåverkade, utan ett smalare EU med ett begränsat kompetensområde.

Kulturgärning för barnfamiljer

Årets kulturgärning i juletid? Kanske ändå inte, men Ikeas julbordsatsning förtjänar helt klart ett hedersomnämnande. Erkänner att jag var ganska skeptisk. 179 kronor och för Ikea Family-medlemmar blott 79 kronor. Halva priset för barn. Prislappen blev alltså synnerligen human för två vuxna och två ätande barn. Kanske alltför human för att undvika slask och slafs misstänkte jag på förhand. Men alls icke. Snyggt, prydligt, välorganiserat och framför allt gott. Med hjälp av stjärnkocken Leif Mannerström har ett julbord komponerats som faktiskt överraskar, och det är som bekant inte alltid vad man kan säga om Ikea-restaurangerna. Sillen och leverpastejen blev två av mina klara favoriter.

Ikea upphör inte att imponera. Minns fortfarande hur jag under tidigt 70-tal såg fram emot att få kasta mig i varuhusets bollhav när mamma och pappa handlade. Då var antagligen Kamprad ensam om att erbjuda lekland som barnpassning. Idag finns det i varje större köpcentra och på varje Ica Maxi. Femkronorskorvar och billiga, hyggligt goda köttbullsmenyer gör det möjligt att hålla uppe blodsockret när man går runt i butiken. Och så årets julbord. Hur många barnfamiljer har råd att äta julbord tillsammans på restaurang när normalpriset är 4-500 kronor? Med Ikeas prisbild går det faktiskt.

En stilla fundering om priset: något slags vinst måste väl ändå Kamprad göra på årets julbord. Går det att gå plus på 79 kronor inser man vilka marginaler som andra restauranger har på sin skinka, prinskorv och andra läckerheter...

Lovande val av ny partisekreterare

Acko Ankarberg Johansson. På fredagen presenterades den favorittippade lågoddsaren som kristdemokraternas partisekreterare. Tillsammans med Michael Anefur var kommunalrådet från Jönköping en av de flitigast nämnda kandidaterna i förhandsspekulationerna.


Lämpligheten att hämta ännu en kd-topp från Jönköping kan naturligtvis diskuteras. Nu är samtliga partiets statsråd samt partisekreteraren bosatta i distriktet. Det behöver inte spela någon större roll, men det kan påverka referensramar och prioriteringar. Kristdemokraterna kommer aldrig att bli ett storstadsparti. Men partiet både kan och bör bli större i storstäderna för att kunna växa på riksnivå. Med de flesta ledande politiker hämtade från Sverige utanför tullarna ökar risken att utmaningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö hamnar i skymundan.


Med detta sagt är Ankarberg en erfaren och kompetent politiker, som antagligen kommer att klara Gerontens kravprofil ganska väl. Rikspolitiker i bemärkelsen riksdagsledamot eller minister har hon aldrig varit, men väl ordförande för Trafikverket och statlig utredare om valfrihetssystem. Hon har inte riktigt prövats av riksmedia, men har ett driv och en tydlighet som ger henne goda förutsättningar att lyckas. Kommunstyrelseordförande är inte heller någon dålig merit i ett parti som bara har en handfull. Låt vara att hennes CV också innehåller mindre positiva saker som en kraftig skattehöjning under den förra mandatperioden. I årets val backade också KD i Jönköping mer än i riket i stort.


Kristdemokraterna har utan tvekan fått sin mest välmeriterade och lovande partisekreterare på länge. Frågan är bara hur hennes arbetsbeskrivning och mandat ser ut. Kommer hon som företrädarna mest ägna sin tid åt inre tjänst i partiet är det att slösa bort hennes begåvning och möjligheter att ge partiet och partiledaren draghjälp i den branta uppförsbacken. Acko ska synas i media. Ta strid. Profilera. Debattera.


Hur nära står Ankarberg Göran Hägglund, och delar hon hans bild av partiets nuläge och framtid? Jag vet inte. Men helt klart torde hon stå Hägglund närmare än vad Sjögren gjorde. Men om det är tillräcklig nära får framtiden utvisa. Hägglund gör klokt i att snarast hitta rutiner för avstämningar och strategidiskussioner med sin nya högra hand.


Tidigare i veckan skrev jag: "En ny partisekreterare måste ha en central roll i detta byggande av ett mer tänkande, analytiskt, och därmed också tydligare kristdemokratiskt parti. Ett första test på hur Ankarberg klarar detta blir den fortsatta processen med den rapport som framtidsgruppen under ledning av Michael Anefur presenterade på fredagen. Gruppen har gjort ett gediget arbete, främst vad gäller att lyssna och analysera årets valnederlag.


Efter en första genomläsning ställer jag mig dock frågande till att "global rättvisa" skulle vara en valvinnare 2014. Vad menas? Högre bistånd? Eller ska kristdemokraternas valrörelse nästa gång domineras av tyckande om diverse internationella kriszoner? Borde inte en rimligare ståndpunkt vara att lyfta fram och stärka det personliga ansvaret för den lilla världen och därmed också i förlängningen för den stora. Det är genom att ta ansvar i vardagen och i den situation vi själva befinner oss som vi grundlägger en trygghet att våga vidga vyerna. "Global rättvisa" är för abstrakt och har en lätt socialistisk ton.


Även på ett annat av framtidsgruppens rekommenderade områden hyser jag tvivel. Så länge partiet har en miljöpolitik som under långa tider dikterats av Anders Wijkman och Nina Ekelund kommer inte borgerliga miljövänner i första hand att gå till KD. För ett kristdemokratiskt parti är förvisso miljöfrågan viktig, men kan inte vara överordnad allt annat. Det måste gå att få ihop vardagen utan individuella utsläppsrättigheter och återkommande nya skatter och förbud.


Ackos uppgift består naturligtvis i att leda processen vidare. Partiets aktiva ska få tycka och diskutera om framtidgruppens rapport. Men det krävs mer än så. Ingen har hittills frågat väljarna varför de inte tycker bättre om kristdemokraterna. ValU från valdagen räcker inte långt. Ett parti som inte bara vill gissa, hoppas och tolka in sina egna favoritfrågor måste fråga potentiella väljare, partibytare, stödröstare och andra vad de gillar hos KD och framför allt varför de inte tycker bättre om partiet - och vad som skulle kunna få dem att lägga sin röst kristdemokratiskt nästa gång.


I Stockholm gjorde vi inför valet 2010 ett omfattande analysarbete i samarbete med Demoskop. Nu bör Ankarberg ta initiativ till en liknande undersökning, kvalitativ och kvantitativ, tillsammans med ett seriöst opinionsinstitut. Först då kan partiet få ett mångsidigt underlag att bygga vidare på.


Hur som helst: lycka till, Acko! Det lär du behöva.

Vargavinter

Krusboda har många förtjänster: barnvänligt, naturnära, trivsamt. Men vintrarna tillhör definitivt inte de positiva sidorna. Vid den här tiden förra året började det snöande som sedan höll i sig flera månader. I år har det redan varit vitt och kallt i närmare en månad. Fy! Snö och kyla är inte min grej, men innan det oväder som just nu hemsöker oss hade jag börjat tycka att det är rätt uthärdligt om snön faller och sen ligger kvar med några minusgrader. Eländet är när det snöar och temperaturerna går upp och ner. Då förvandlas huset till en iskub, som i fjol. Värst av allt är utsikten från vårt köksfönster (bilden). Det känns bokstavligen som att bo i en snödriva. Problemet är att huset i princip ligger på marken. När vi flyttar vill jag ha ett hus så vi kommer upp en bit och kan se ner på snön, istället för tvärtom. Braskamin eller öppen spis är ett måste för att överleva vargavintern.

Bilden ovan kommer från förra året, men det skulle bli ännu värre innan vintern var över...

Från Stadshuset till Micasa

Nu är det klart. Vid årsskiftet lämnar jag jobbet som borgarrådssekreterare och kanslichef för kristdemokraterna i Stockholms stadshus och blir strateg på Micasa Fastigheter i Stockholm AB.

Micasa är ett kommunalt bostadsbolag som äger och förvaltar Stockholms omsorgsfastigheter, närmare bestämt 132 fastigheter, varav 30 servicehus, 10 seniorboenden och 1 trygghetsboende. Jag kommer att jobba nära styrelsen och ha kontakter med stadsdelarna (som driver den kommunala delen av äldreomsorgen) för att fortsätta att utveckla och förbättra äldres boende i linje med Micasa-visionen "Ett boende att se fram emot".

Särskilt roligt är det att jag kommer att kunna fortsätta att följa och bidra till det viktiga arbete med Äldrelyftet (en satsning på 1,5 miljard kronor under en tioårsperiod för att rusta upp stadens äldreboenden), och med inrättandet av trygghetsboenden (en icke-biståndsbedömd boendeform för 75+ som innebär tillgång till viss service och gemenskap) som initierats av min tidigare chef, äldreborgarrådet Ewa Samuelsson.

Jobbytet innebär att jag yrkesmässigt tar klivet roll från politiskt anställd tjänsteman till opolitisk dito i en politisk styrd organisation. Eftersom jag inte har några förtroendeuppdrag kvar för kristdemokraterna, förutom ersättare i lokalavdelningsstyrelsen i Tyresö, innebär det att mitt politiska engagemang kommer att gå på sparlåga tills vidare. Helt i linje med min övertygelse att det är nyttigt att gå ut och in i politiken.

Jag tycker inte att det är så vidare bra att under längre tid vara direkt beroende av politiken för sin försörjning. Har man dessutom huvuddelen av sina vänner inom politiken kommer man långt från "verklighetens folk" och tappar lätt proportionerna för vad som verkligen betyder något. Därför känns det också rätt att göra något annat.

Politiken finns kvar, men just nu lockar det mer att som tjänsteman utveckla äldreomsorgen och äldres boende i The Capital of Scandinavia.

Kravprofil för en ny partisekreterare

I fredags lämnade Lennart Sjögren uppdraget som kristdemokraternas partisekreterare. Fredag denna vecka väntas besked om efterträdare när partistyrelsen sammanträder. Så här i elfte timmen kommer här några tankar som förhoppningsvis kloka personer i partiet redan har tänkt:

1. Kristdemokraterna behöver en stark politiker med rikspolitisk lyskraft. Det borde vara en självklarhet i kravprofilen. I synnerhet för ett litet regeringsparti där partiledaren är uppbunden av vardagen som socialminister och inte kan ta ut svängarna för partiet. Av outgrundliga skäl har kristdemokraterna ett antal år valt att satsa på partisekreterare som i bästa fall kan sägas ha varit hyfsade organisatörer. Det duger inte. Det gör det inte heller att vara en godkänd kommunpolitiker. Lennart Sjögren och Urban Svensson har helt enkelt inte varit rätt personer på jobbet, vilket de naturligtvis inte själva kan lastas för. Partiet behöver en person som kan uppträda med självsäkerhet och integritet i riksmedia.

2. Fredrik Reinfeldt förändrade sitt parti tillsammans med en liten tight krets som hade en gemensam bild av vad som behövde göras och hur de ville att partiet skulle uppfattas. Vilka är Göran Hägglunds förtrogna? Och hur lyder diagnosen av partiets situation och recept för framgång? Jag vet inte. Vad värre är är jag inte säker på att partisekreteraren heller har vetat det, och varit den nödvändiga del av partiets ledarskap som han måste vara. Den person som presenteras på fredag måste stå Hägglund mycket nära och dela hans bild av partiets nuläge och framtidsmöjligheter för att det ska fungera.

3. En partisekreterare måste ha mandat och förtroende att förändra inom ramarna för partistyrelsens beslut och partiledarens vilja. I första hand gäller det naturligtvis bygget av riksorganisation och partikansli. Därför anser jag att det var feltänkt att låta Lennart Sjögren leda en större omorganisation som sin sista åtgärd innan avgången. Det binder upp efterträdaren och gör det svårare att bygga en organisation som passar henne eller honom. I förlängningen blir frågan: vilket mandat att utveckla politiken kommer en partisekreterare att ha som inte ens får förtroende att formera sitt eget lag?

4. Partisekreteraren ska vara den röda trådens väktare, säga ifrån när budskapet blir alltför spretigt eller när kommunikationen inte hänger ihop. Lanseringen av "verklighetens folk" är nog det bästa och mest hoppingivande som hänt under Hägglunds ledarskap, men det blev inte mycket mer än ett antal tal, debattartiklar och några månaders spin i riksmedia. KD hade behövt en partisekreterare som hade förmått leda arbetet vidare, från tal och utspel, till politisk konkretion på alla nivåer. Många riksdags-, kommun- och landstingspolitiker försökte men kände sig rätt ensamma.

5. "Det värst som kan hända ett parti är att ge svar på frågor som ingen ställer", har en erfaren opinionanalytiker sagt. Handen på hjärtat är nog kristdemokraterna rätt bra på att göra det. Partiet behöver snäppa upp sin omvärldsbevakning och kapacitet att följa och analysera trender och strömningar i väljarkåren - och framförallt att dra strategiska och operativa slutsatser. Allt partiets tyckande kan inte sättas i skyltfönstret, och ett parti i KD:s situation måste i första hand prioritera de väljargrupper som lättast kan lockas som väljare. En ny partisekreterare måste ha en central roll i detta byggande av ett mer tänkande, analytiskt, och därmed också tydligare kristdemokratiskt parti.

Lycka till med rekryteringen!

Geronten bryter tystnaden

På Luciadagen 2010 bestämde sig Geronten för att bryta sin tvååriga tystnad. Anledningen är en svårartad skrivklåda, men också ett behov att tycka, och förhoppningsvis påverka, efter politiken. Vid årsskiftet lämnar jag jobbet som kanslichef för kristdemokraterna i Stockholms stadshus och mitt enda kvaravarande uppdrag är som ersättare i lokalavdelningsstyrelsen i Tyresö. Därmed kommer mitt politiska engagemang att gå på sparlåga och tiden kunna läggas på familj, nytt jobb, vänner och intressen. Då och då räcker den förhoppningsvis också till ett blogginlägg om stort och smått, om himmel och jord. Men bara när jag känner för det - eller är tillräckligt glad eller upprörd.