Kravprofil för en ny partisekreterare

I fredags lämnade Lennart Sjögren uppdraget som kristdemokraternas partisekreterare. Fredag denna vecka väntas besked om efterträdare när partistyrelsen sammanträder. Så här i elfte timmen kommer här några tankar som förhoppningsvis kloka personer i partiet redan har tänkt:

1. Kristdemokraterna behöver en stark politiker med rikspolitisk lyskraft. Det borde vara en självklarhet i kravprofilen. I synnerhet för ett litet regeringsparti där partiledaren är uppbunden av vardagen som socialminister och inte kan ta ut svängarna för partiet. Av outgrundliga skäl har kristdemokraterna ett antal år valt att satsa på partisekreterare som i bästa fall kan sägas ha varit hyfsade organisatörer. Det duger inte. Det gör det inte heller att vara en godkänd kommunpolitiker. Lennart Sjögren och Urban Svensson har helt enkelt inte varit rätt personer på jobbet, vilket de naturligtvis inte själva kan lastas för. Partiet behöver en person som kan uppträda med självsäkerhet och integritet i riksmedia.

2. Fredrik Reinfeldt förändrade sitt parti tillsammans med en liten tight krets som hade en gemensam bild av vad som behövde göras och hur de ville att partiet skulle uppfattas. Vilka är Göran Hägglunds förtrogna? Och hur lyder diagnosen av partiets situation och recept för framgång? Jag vet inte. Vad värre är är jag inte säker på att partisekreteraren heller har vetat det, och varit den nödvändiga del av partiets ledarskap som han måste vara. Den person som presenteras på fredag måste stå Hägglund mycket nära och dela hans bild av partiets nuläge och framtidsmöjligheter för att det ska fungera.

3. En partisekreterare måste ha mandat och förtroende att förändra inom ramarna för partistyrelsens beslut och partiledarens vilja. I första hand gäller det naturligtvis bygget av riksorganisation och partikansli. Därför anser jag att det var feltänkt att låta Lennart Sjögren leda en större omorganisation som sin sista åtgärd innan avgången. Det binder upp efterträdaren och gör det svårare att bygga en organisation som passar henne eller honom. I förlängningen blir frågan: vilket mandat att utveckla politiken kommer en partisekreterare att ha som inte ens får förtroende att formera sitt eget lag?

4. Partisekreteraren ska vara den röda trådens väktare, säga ifrån när budskapet blir alltför spretigt eller när kommunikationen inte hänger ihop. Lanseringen av "verklighetens folk" är nog det bästa och mest hoppingivande som hänt under Hägglunds ledarskap, men det blev inte mycket mer än ett antal tal, debattartiklar och några månaders spin i riksmedia. KD hade behövt en partisekreterare som hade förmått leda arbetet vidare, från tal och utspel, till politisk konkretion på alla nivåer. Många riksdags-, kommun- och landstingspolitiker försökte men kände sig rätt ensamma.

5. "Det värst som kan hända ett parti är att ge svar på frågor som ingen ställer", har en erfaren opinionanalytiker sagt. Handen på hjärtat är nog kristdemokraterna rätt bra på att göra det. Partiet behöver snäppa upp sin omvärldsbevakning och kapacitet att följa och analysera trender och strömningar i väljarkåren - och framförallt att dra strategiska och operativa slutsatser. Allt partiets tyckande kan inte sättas i skyltfönstret, och ett parti i KD:s situation måste i första hand prioritera de väljargrupper som lättast kan lockas som väljare. En ny partisekreterare måste ha en central roll i detta byggande av ett mer tänkande, analytiskt, och därmed också tydligare kristdemokratiskt parti.

Lycka till med rekryteringen!