Kommunal-Bussarbetsgivarna 0-1

Kampen om opinionen är kanske det viktigaste för att gå segrande ur en konflikt. När Kommunal förra året blåste till strid och drev på för högre löner inom bland annat äldreomsorgen var det många som stod på fackets sida.

Inför busstrejken i morgon ser det annorlunda ut. Att så totalt och okänsligt lamslå stora delar av Stockholms län är ingenting annat än att skjuta sig själv i foten. Den som vill ha opinionen på sin sida för att öka trycket på arbetsgivaren börjar inte med att helt klippa banden mellan bland annat Tyresö, Värmdö, Norrtälje och Stockholm.

Stackars busschaufförerna som har ett fack som inte bättre förstår grundläggande konfliktpsykologi. Kommunal-Bussarbetsgivarna 0-1!

Bulor ger huvudvärk för pendlare - och för Arbetsmiljöverket

I dag kom Arbetsmiljöverkets bidrag till kaoset för oss som pendlar till stan från de södra kranskommunerna. Trafiken på direktbussarna 812, 813 och 815C från Tyresö till Centralen/Vattugatan skyddsstoppas tills vidare. Anledning? De stygga vägbulor som byggts med anledning av byggnationerna i Södertunneln och den nödvändiga sänkningen av hastigheten. Busschaufförerna kan få ryggskador. Det är så att man tar sig för pannan, givetvis under förutsättning att jag inte är alldeles felunderrättad om anledning till den indragna trafiken.

Alltså: var finns proportionerna? Trafiken på de tre busslinjerna går in till stan i högtrafik på morgonen och ut från stan några timmar på eftermiddagen/kvällen. Med sommartidtabellen har turtätheten minskat. Det borde gissningsvis innebära att en chaufför max hinner passera bulorna fem,sex gånger per arbetspass, och det dessutom till den enorma hastigheten av 30 km/h. Någon med överkänslig rygg kanske kan bli lidande, men jag har svårt att tro att det skulle göra en hel yrkeskår invalidiserad.

Nu får tusentals söderpendlare ännu rörigare att ta sig till jobbet och soppan på Gullmarsplan blir ännu värre. Detta på grund av ett överkänsligt statligt verk, antagligen triggat av ett ännu överkänsligare fack.

Proportioner som sagt. Samma verk har stoppat den hämtning av sopsäckar (på 20-30 kilo?) i vissa radhusområden som företrädesvis utförs av välbyggda manliga sanitetstekniker. Men när skyddsstoppades exempelvis det kvinnliga slitet inom vården? Där kan det snarare röra sig om 60-100 kilo... Men det är skillnad på folk och folk.

Långbrodal reunion

Efter 27 år var det härom helgen äntligen dags att återse de gamla klasskompisarna från Långbrodal där jag gick större delen av grundskolan. Platsen för vår reunion blev passande nog Långbro värdshus. När man vant ögonen vid några extra kilon och rynkor var de flesta sig otroligt lika. Några såg inte ut att ha blivit en dag äldre, medan andra såg bättre ut än då det begav sig.

En insikt var att jag har ett konstigt minne. Sånt som jag borde minnas var som bortblåst, medan annat mindre viktigt var som om det hade hänt igår. Tyvärr visade sig kamraterna ha det bättre ställt med minnet. Jag blev påmind om att tjejerna tyckte att klassens killar var skolans barnsligaste och att våra tubsockar ofta hade svårt att sitta på plats.

Mest pinsamt var påminnelsen om när jag och en kompis var intresserade av samma tjej och gemensamt frågade chans på henne via en lapp i ett kuvert - som för säkerhets skull hade sockrats med godis och pengar. Hur det gick? Ja, jag gifte mig ju inte förrän 2002... och inte med henne.

I höst gör vi ett nytt försök och då blir vi förhoppningsvis ännu fler.

Från vänster: Peter Blomgren, Sebastian Swales, Magnus Nilsson, Gabriella Ailinpieti, Fredrik Ulgemo, Anna Petrén Lantz, Patric Rylander, Karin Wänfelt, Björn Brenick, Ulrika Waltrén. Främre raden från vänster: Malin Åman, Marita Johansson, Malin Forsberg, Susanne Broström. Stefano Jaconelli var också med men fastnade av någon anledning inte på bilden.

Miljön får inte bli en överideologi

Miljönfrågan är viktig. Men är den verkligen viktigast? Jag kan inte låta bli att ställa frågan efter en snabb genombläddring av det förslag till "miljöpolitik för en globaliserad värld" som en arbetsgrupp inom kristdemokraterna presenterade i går. Mycket på de 97 sidorna är bra och klokt, men som alltför ofta när miljöfrågan kommer på tal inom kristdemokraterna tycker jag att det ser ut att finnas en aningen bristande medvetenhet om att människan inte lever allenast av partikelfri luft och gröna skogar.

Det är klart att det går att fortsätta höja bensinskatten om man till varje pris vill ha bort bilarna. Men vad blir konsekvensen för småbarnsföräldrar som försöker få livspusslet att gå ihop eller för glesbygdsbor som inte bara behöver bilen för att komma till jobbet? Visst kan man också säga nej till Förbifart Stockholm (som det bara snuddas vid i rapporten men som en majoritet av miljögruppens medlemmar är emot) ur ett kortsiktigt miljöperspektiv, och strunta i att en enig region anser att det är en av de absolut viktigaste satsningarna för tillväxten i Stockholmsområdet. Att de bilar som trafikerar förbifarten kommer att drivas med annat än fossila bränslen verkar inte heller göra de riktigt inbitna motståndarna mer positiva.

För mig kan aldrig bilen i sig vara problemet. Det är utsläppen vi ska bekämpa, inte redskapet för transporter och mänskliga möten. För mig är det ärligt talat inte heller särskilt kristdemokratiskt att göra miljön till en överideologi.

Människan är utgångspunkten för den kristdemokratiska ideologin, inte enbart eller ens i första hand hennes livsmiljö. Den är viktig men det är många andra frågor också för att man ska kunna leva ett "människovärdigt" liv. Att ha ett jobb (som är resultatet av tillväxt) och få ihop livspusslet (med bland annat bilen) är faktiskt inte mindre viktigt än miljön. Det är lika viktigt.

Utmaningen ligger i att bygga en politik som erkänner vardagens realiteter och kompromisser. Då måste det bli miljö och tillväxt, miljö och fungerande transporter. Ibland kanske miljön får väga lite tyngre, andra gånger måste den stå tillbaka en aning för andra mänskliga värden. Annars hamnar kristdemokraterna i miljöpartifällan och kommer att få svårt att locka borgerliga väljare som står med fötterna på jorden.

Jag ser med spänning fram emot sommarens kd-ting och hur den framtida miljöpolitiken kommer att se ut. Jag hoppas verkligen att den blir borgerlig, men framförallt människotillvänd...

Reflektion och manifestation på nationaldagen

Nationaldagen till ära bläddrade jag i en av mina klippärmar och hittade en krönika som jag skrev i Kristdemokraten för två år sedan. Här kommer några valda delar, om man nu får vara så "osvensk" att citera sig själv...

Det året begränsades sig familjens firande till Bollmoratorg där jag nästan ville be om ursäkt för att jag uppskattade folkdans och folkmusik. Då kändes det inte helt politisk korrekt.

"Nationaldagsmyntet har flera sidor. Givetvis är det osannolikt att det är först i år (fel av mig, det var faktiskt 2005 inte 2006 som jag visst trodde då) som 6 juni har blivit en helgdag. Det är också märkligt att man ska behöva be om ursäkt för 'svenska' inslag i firandet. Det är ju ändå Sveriges dag. Å andra sidan är det här med nation och fosterland inte alldeles enkelt. Historien är full av exempel på överdriven nationalism. Och vad är egentligen svenskhet? Något uttömande svar går inte att ge. Innebörden har förändrats genom tiderna. Det som är svenskt idag är inte detsamma som var det för 500 år sedan. Svenskhet är inte statiskt. Den förändras av impulser som ofta är importerade.

Men ändå: just den unika mix som uppstår när strömningar och mentaliteter möts på svensk mark kan man kanske trots alt kalla 'svenskt'. Importerade kåldolmar med 'infödda' svenska lingon är riktig svensk husmanskost. Ta en semesterresa utomlands och du upptäcker säkert mer 'svenska' drag och attityder hos dig själv än vad du trodde. Eller fråga de många nya svenskar som försöker att förstå sitt nya land. Bara för att det är svårt att sätta fingret på svenskheten är inte detsamma som att den inte finns.

Nationaldagar ger tillfälle till relektion, men också för manifestation. Precis som i familjen behöver vi tillfällen när vi lägger vardagen åt sidan. När vi glömmer större och mindre konflikter och i stället firar att vi har och behöver varandra. Den 6 juni är en påminnels om att ingen människa är en ö och att identitet och tillhörighet är viktiga delar av att vara människa.

Därför duckar inte ett riktigt nationaldagsfirande för det som är svenskt just nu, men är inte heller främmande för nya impulser. Det är ett firande som är inkluderande, inte exkluderande, och som hjälper oss att se det som förenar över åsiktsgränser och etnicitet".

Blågul fest i stan

Sol och kalas i Kungsan bidrog till att göra årets nationaldagsfirande till den verkliga fest som det bör vara. Nästan så att vi kan mäta oss med Norges syttende maj, särskilt i år när den norska högtidsdagen var rätt regning, åtminstone här i Sverige.

I år släpade jag i väg familjen redan halv nio på morgonen för att hinna till Slottsbacken klockan 10 där kungen och drottningen invigde öppet slott. Agnes blev förtvivlad när hon förstod att kungen had så bråttom vidare att hon inte skulle hinna visa honom sina sandaler.

Efter en titt i livrustkammaren där Agnes provade drottningens krona bar det iväg till mat och öl i Kungsan. Festligt värre. Några hundra kronor senare bar det av till Skansen med spårvagn. Tyvärr orkade vi inte hålla ut till det TV-sända firandet på kvällen, men sälar, björnar och den nyöppnade lekparken (Päronparken) var inte så dumt det heller.

Mer om Sverige och nationaldagen i nästa inlägg.