Föräldraansvaret som försvann

Ge unga riktlinjer för sex, skriver en representant för RFSU på dagens Brännpunkt. Därom torde väl de flesta vara överens. Den stora frågan är därför inte om unga ska få riktlinjer eller inte, utan vilka - och vem som förmedlar dessa.

Är det självklart att det enbart ska vara personalen på en ungdomsmottagning eller skolans lärare i sex- och samlevnad? Eller kanske RFSU:s telefonrådgivning? Smått avslöjande är det att föräldrar i dagens SvD-artikel endast nämns i negativa ordalag, som indirekta hinder för ungdomars sexualitet. Ungdomsmottagningarna däremot framställs på eller mellan raderna som en vägledare till glädje och njutning. Jag kanske övertolkar, men det är faktiskt inte särskilt svårt.

Ungdomsmottagningarna har en viktig roll att fylla. Men lite oftare förtjänar också föräldraansvaret en tanke och några rader. Jag kan ärligen inte tycka att det är vettigt att barn under 15 år får preventivmedel utskrivna av andra vuxna utan att den vuxne som står, eller åtminstone borde stå, närmast får veta om det. Det är nästan lika stolligt som att 13-åringar kan göra abort utan att mamma och pappa får veta om det.

Hur ska man då kunna ta föräldraansvar? Hur ska man kunna vara ett stöd för en tjej som blir ofrivilligt gravid om man aldrig får chansen? Och hur ska det vara möjligt att ta initiativ till ett samtal om ansvar och gränser om man inte ens får veta att barnet är sexuellt aktivt och har fått preventivmedel utskrivna? Visst finns det föräldrar som inte borde vara det. Men utgångspunkten kan inte vara att det alltid är någon annan än föräldrarna som vet barnets bästa. Ungdomsmottagningar och andra samhällsinsatser ska stödja, inte ersätta eller sparka undan benen på föräldrarna.

Vad jag tror att föräldrar behöver är tid och mod. Idag är det inte lätt att hinna med. Karriär, självförverkligande och ett evigt hämtande och lämnande, inte bara på dagis utan i ännu högre grad på diverse aktiviteter. Fotboll, gympa, blockflöjt, scouterna... jag blir matt när jag hör hur 10-åringar kan ha aktiviteter de flesta av veckans kvällar. Vad händer med läxorna? Tiden för eftertanke? Och inte minst: samtalet med mamma och pappa.

Häromveckan hörde jag en uppgift som jag inte vet om den stämmer. Svenskarna är tydligen bland de folk som lägger mest pengar på köksrenoveringar. 100 000-tals kronor på köksöar och induktionshällar. Men vi är också ett av de folk som tillbringar minst tid i köket. I stället för samtal och måltidsgemenskap blir det snabbmat.

Vårdnadsbidrag, och gärna möjlighet till föräldraledighet upp i tonåren, tror jag är steg i rätt riktning för att ge mer tid med barnen. Men det krävs också en skattepolitik som lättar den ekonomiska bördan för familjer och enskilda.

Modet och förmågan att tala med barnen om sex och samlevnad kommer inte självklart bara för att föräldrarna får mer tid och slipper dubbel- och extrajobba, men det ger åtminstone bättre förutsättningar. Här krävs det att föreningar, gärna föräldraföreningar, kyrkor och varför inte också ungdomsmottagningar hjälper mammor och pappor på traven - att våga tro på sig själva och att våga tala om sex som något mer och finare än utlevelse och behovstillfredställelse.