Svårt ta sd på allvar

Läser i Expressen att sverigedemokraterna för första gången är över fyraprocentsspärren i en opinionsmätning. Även om det är långt till val är det oroande. Här i Tyresö samlade sverigedemokraterna 2006 fler röster än storsatsande nationaldemokraterna, trots att sd inte ens ställde upp i kommunvalet. Om de två extrempartierna samarbetat hade de klarat mandat i kommunfullmäktige, men nu är de tack och lov som hund och katt.

För min del tror jag att det finns tre viktiga förklaringar till sverigedemokraternas framgångar. Först och främst protest, mot hela det politiska etablissemanget. Mot det politiska systemet och det politiska språket. Sd är outsiders som inte lika tydligt förknippas med politikens negativa sidor.

För det andra är det bara att konstatera att den svenska integrationspolitiken lämnar en del övrigt att önska. Sd exploaterar missnöjet och underblåser fördomar, förenklingar och halvsanningar.

För det tredje tror jag att det är ett dilemma för de etablerade partierna att det har blivit så trångt i mitten. Vem håller högerflanken och sköter den ideologiska renhållningen? Det är sant att sd framförallt lockat väljare i starka s-fästen, som Landskrona, men risken är att mer traditionellt sinnade väljare börjar känna en växande sympati för partiets betoning av svensk kultur och traditioner.

Förra veckan intervjuades sd-ledaren Jimmie Åkesson i ekots lördagsintervju. Det var ganska avslöjande. Enligt honom har alla frågor en koppling till invandringspolitiken. Bristen på infrastrukturinvesteringar, dubbdäcksanvändningen, vårdstrejken, TV-licensen och Djurgårdens arenaproblem blir alltså ytterst frågor om hur många från andra länder som kommer till Sverige. Fanatism eller oförmåga att skaffa sig en bredare politik? Antagligen båda delarna.

Åkesson lät också meddela att hans parti var på väg att göra en vänstersväng om arbetsmarknadspolitiken. Från att ha applåderat alliansregeringen var han nu kritisk. Oklart varför. Säkert för att fiska i missnöjets oceaner och försöka vinna billiga poänger, precis som populister brukar göra.

Sd-hövdingen kunde inte heller ge vettiga svar om hur svensk arkitektur ska gynnas och osvensk stoppas. Minareter ska naturligtvis totalförbjudas. Men ska Stockholms slott eller Stadshuset rivas? Två byggnader som knappast kan beskyllas för att ha varit särskilt svenska till arkitektur och ursprung vid sin tillkomst.

Sverigedemokraterna har putsat fasaden och rensat bort en del av de mest extrema elementen. Men de är fortfarande svåra att riktigt ta på allvar.