Vem försvarar försvaret?

Nytt samarbete löser försvarskrisen, skriver försvarsminister Sten Tolgfors på Svenskans Brännpunkt idag. Några sidor längre fram berättar Mikael Holmström i en nyhetsartikel att arméns styrkor halveras och bara cirka 8 000 stridande soldater blir kvar.

Vad ska man säga? Ja nog var vi många som hade förhoppningar om att alliansregeringen skulle ge försvaret lite högre prioritet. Efter de senaste årens positioneringar i bland annat försvarsberedningen fanns däremot ingen anledning att hoppas på nya pengar. Och en större ekonomisk kostym är förvisso inget självändamål. Som påpekas av en anonym officer i svenskan är det en gåta att man inte lyckas få mer pang för 38 miljarder kronor. En större del av pengarna måste gå till förbandsproduktion och övningsverksamhet, annars kommer inte Sverige att klara sina internationella åtaganden.

Tolgfors har insett att det inte räcker med quick fix. Det är en bra början. Men under tiden som budgetrutiner och strukturer synas i sömmarna flyr officerare försvaret - och det är dessutom fel officerare. Det är inte de äldre som ÖB så gärna vill bli av med (och som har den yrkes- och livserfarenhet som så väl behövs när det krisar vid internationella insatser). De som söker sig bort är yngre, relativt nyutbildade som är attraktiva på arbetsmarknaden. Officerare har en ledarskapsutbildning och erfarenhet som efterfrågas inom näringslivet och skolan.

Vad göra? Den som vill djupdyka i skuldfrågan till försvarskrisen rekommenderas läsning av Officerstidningen. Personligen skulle jag önska att Tolgfors ytterligare ökar pressen på försvarshögkvarteret och att kristdemokraterna bidrar till att öka trycket på Anders Borg så han höjer beredskapen att snabbt kunna skjuta till eventuella nya pengar.

Oavsett om vi talar om insatsförsvar i alliansfrihet, närmande till Nato eller ett djupare EU-samarbete får vi räkna med att huvudsakligen klara markförsvaret själva. Jag har svårt att tro att soldater från Florida skulle försvara TV-masten i Vännäs utanför Umeå, eller Scania-fabriken i Södertälje.

Historiskt har det också varit svårast att få villiga länder att ställa upp med arméförband till internationella krishärdar. Det är på marken som förlusterna kan bli störst, men det är också där det behövs soldater för att skydda civilia och nå militära avgöranden.

Vi klarar oss utan en ny miljardsatsning på Jas. Men jag tvivlar på att vi klarar en halvering av armén om vi vill ha något som liknar ett svenskt försvar och om vi ska kunna dra vårt strå till den internationella säkerhetens stack.